Forgetmenot

Det var jätte länge sedan jag skrev, jag vet. Det känns i fingrarna! Det känns inombords, eller snarare är det en rastlöshet som bosatt sig i mig, nu när jag vet vad jag vill och att jag vill så mycket av det som nästan är raka motsatsen till att skriva; teater.

Teatergruppen jag startat med älsklingen och bekanta till oss är i full rullning, även om det är jävligt bumbigt på vägen. Många småstenar ligger i vägen och jag med mitt icke-existerande tålamod pallar inte trycket av att inte kunna få lätta på det med teatern. Jag har blivit så mycket bättre på att säga exakt vad jag tycker och tänker till skillnad hur dåligt självförtroende jag haft tidigare, och det är ju jätte jobbigt att då inte kunna få stå för det utan att andra känsliga människor kommer i vägen och blir stressade av det. Har fått backa bak ett steg och i stort sett blivit rädd och nu låtit bli att säga vad jag står för sen ett tag tillbaka, med risk för stress. Denne påstår tydligen att vi står på varsin sida av ett problem, vilket från början "bara" var om visionen med vår pjäs som vi skrivit (jag, finisen och C som har gått Manuspiloterna tillsammans) men som nu känns för mig som att vi helt enkelt är för olika, samtidigt som vi på ett plan är jävligt lika. Det är nog det jag känner är ganska irriterande när vi har vissa gemensamma egenskaper som hon står mer för och tar ansvaret för, i denna konstellation av oss, när jag på samma gång inte känner att JAG får tillföra och ge det som MITT syfte och mål är med pjäsen, som jag haft hela tiden. På ett rent fysiskt plan kan jag inte hålla käft medan hon är tvärtom och inte säger någonting. Jag har alltid haft en känsla gentemot henne som jag nu i alla fall äntligen har fått bevisat uttalat och berättat för mig av N, och som stämmer överrens med min känsla av vad problemet har varit. Finisen och jag har haft våra duster på grund av det, men vi klarar det trots att jag haft mina tvivel och rädslor som jag också uttalat högt och som bara det gjort det ganska jobbigt för oss emellanåt.

Jag inser när jag gräver djupare i dessa tankar att det kommer från att jag aldrig har fått hävda mig, att lära känna mig själv och verkligen känna efter vem jag är. Jag har alltid följt min väg och dit mitt hjärta har lett mig, men då har det varit en tuff kamp också. Jag kanske har lärt mig att hävda mig vid det här laget och måste få göra det ett tag. Att något hämmar det gör det inte lätt för mitt redan dåliga tålamod, och får mig att känna som jag gör. Jag är arg! Jag vill få vara arg och behöver vara det! Men egentligen vill jag bara få stå rakryggad, visa att här är jag och det här är jag. Ilska, har jag lärt mig av mina terapitimmar, har jag gott om i bagaget. Ursprunget härrör därför framförallt om teatern och att mina föräldrar aldrig har sett mig i mitt rätta element, där jag får göra det jag älskar och brinner för. Första året på folkhögskola med inriktning teater fick knappt min klass göra ett slutspel med bra och behövlig feedback, (jag lärde bara att det var på så rätt väg jag var inne på) men vi lyckades till slut skapa en kväll inför skolan. Andra året på annan skola och ort, var jag tvungen att hoppa av pga hälsoskäl och missade sista terminen och vårproduktionen. Är jag bitter eller är jag bitter? Jag har kommit över det, tror jag, men kan fortfarande tänka på det. Fina minnen, härliga stunder och underbara människor. Människor och relationer är det bästa som kan hända oss människor, men också det värsta. Det gäller att hitta guldklimparna och bevara dem!

Det är det som gör att man klarar sig. Inte till i början kanske, men med tiden kommer kärlek, tro och omtanke. Man klarar det, Jag klarar det, som alltid. Med min underbara pojkvän klarar jag allt. Vi klarar allt! Han och jag, bara vi är tillsammans! Pjäsen som vi skrivit är en annan historia.

Vi har flyttat ut från vårt första boende tillsammans där vi bodde i ett halvår, och bor nu på nytt ställe sen ett par veckor tillbaka. Den flytten medförde bl.a att våra föräldrar träffades för första gången, vilket känns bra då alla förstår hur goa alla är och hur skönt och fint det är, att det verkligen är jag och han nu. Förra året var det bästa på länge, om inte det bästa i mitt liv, även om det har varit riktigt tungt också. Min mormor flyttade till ett boende, ju mer tiden har gått desto mer har sjukdomen har gjort sitt, och min morfar har blivit ensam. Största sorgen jag någonsin känt efter ett visst annat sjukdomsbesked av en älskad ... Jag saknar henne något enormt, min älskade mormor, och känner mig så maktlös att inte kunna göra något för min älskade morfar. Jag kan bara försöka vara jag så gott det går som den jag har varit för dem och som de har varit för mig, men jag växer, blir stor och förändras ... Är inte ens säker på om umgänge och sällskap är det bästa behövliga eller uppskattade, även om jag så gärna vill ... så är det svårt att närma sig den sortens ensamhet att man kanske måste/vill acceptera en ensamhet för sig själv ...

N är det bästa som har hänt mig och jag har dessutom nu, sen en vecka tillbaka, slutat med cymbaltan som jag tagit i nästan exakt två år. Det enda värsta nu är utsättningsbesvären av det, men jag ska klara det. På egen hand OCH tillsammans med finisen.

Ett meningsutbyte vi hade för några timmar sen på köksgolvet när oväntad (eller väntad som symptom) ångest slog till:

Han: Alla här som tror på Sofia räcker upp en hand.

Han räcker upp sin hand och tar tag i min och håller den uppe också.

Jag orkade ingenting, orkade inte ens orka ett tag. Men finaste håller mig uppe, han hjälper mig att hålla mig själv uppe, att ha tro och tålamod när det är som svårast. Inte visste jag att kärlek kunde vara så starkt.