Searching
Searching
Regi: Aneesh Chaganty Manus: Chaganty, Sev Ohanian Skådespelare: John Cho, Debra Messing, Michelle La m.fl.
Searching handlar om David och hans 16-åriga dotter Margot. När han inte hör av henne ringer han runt till hennes närmaste vänner och får veta att de inte var så nära som hon hade gett sken av. De vet inte var hon är och han anmäler henne försvunnen.
Detektiven Rosemary har hand om fallet och utan några som helst ledtrådar börjar David sitt eget sökande genom att logga in i Margots dator och alla hennes konton. Ett ostoppbart flöde börjar och man känner sig allt mer frustrerad ju längre
tiden går och ju djupare in i internets oändlighet man kommer. Man ser filmen utspelas genom ständiga kameror; allt från FaceTime, chattfönster, övervakningskameror och olika söksidor. Trots det så är det här en riktigt bra nagelbitare som är
välplanerad med alla sina frön. Ett sådant satte sig i magen på mig och var kvar till slutet fastän jag hade glömt bort det, men slog ut i full blom när det visades vara rätt. Att ha känsla och kunnighet för manus och dramaturgi kan ibland
vara tråkigt när man inte längre blir fullt så överraskad. Bra frön ska dock inte kunna ses med blotta ögat, och den här filmen klarade det bra.
Filmen lyckades på sina första minuter bygga upp ett familjeliv med både frun och dottern i centrum för pappans kameralins och med en digital kalender som fylldes i och berättade när mamma skulle komma hem från sjukhuset efter att ha behandlats
för cancer. Att lyckas med både backstory, behov och begär för huvudpersonerna ifråga på så kort tid är ovanligt om inte Disney står bakom. Searching ger också den skrämmande inblick som alla borde ha om internet idag. Hur lätt
det är att söka och hitta, hur mycket det faktiskt finns och hur mycket som övervakas och läggs upp. Allt som kan förvanskas och utnyttjas. Internets existens har såklart både för- och nackdelar och om man inte känt det innan hoppas
jag att man känner det efter filmen att man borde vara förnuftig vad gäller det man lägger ut på internet, både bild som text, och förstå att det som uttrycks på nätet inte behöver vara sant.
Unga Astrid
Unga Astrid
Regi: Pernille Fisher Christensen Manus: P.F Christensen, Kim Fupz Aakeson Skådespelare: Alba August, Maria Bonnevie, Magnus Krepper, Trine Dyrholm, Henrik Rafaelsen, Björn Gustafsson
Allas vår Astrid har fått sin film, och med vilka skådespelare! Trots gedigen auditionturné (jag var där men vände i entrén) så valde de ett känt namn till Astrid, men tur var väl kanske det om man bortser från det faktum att hon inte lade sig till
med en småländsk dialekt. Hon porträtterar en ung Astrid som inte brukar bli uppbjuden på dans (men dansar desto bättre själv) inte gillar att gå i kyrkan och hellre berättar historier för syskonen. Modern
(Bonnevie) är en sträng och religiös sådan medan Krepper står för den mer förstående av föräldern. Astrid får volontärarbete på Vimmerbys tidning och blir snart gravid, vilket är en stor skam. Hon blir tvungen att åka till Stockholm
på sekreterarutbildning, föder barnet i Danmark och blir tvungen att ta sitt livs värsta beslut.
Filmen är en varm berättelse om Astrid Lindgren och referenserna från hennes olika alster är tydliga, även om jag hellre hade sett mer av hennes författarskap och tillbakablickar utifrån de olika böckernas uppkomst. Nu kretsar historien
kring hennes 16-åriga jag med en ramberättelse av henne som gammal men där man bara får se hennes ryggtavla vid ett skrivbord där hon sitter och öppnar alla de brev med bilder som skickas till henne i mängder. Döden och
livsglädjen går hand i hand både i Astrids böcker som i filmen och även hennes engagemang för och kärlek till barn. Man förstår varifrån hon fått inspirationen till Barnen i Bullerbyn, Lotta och Pippi Långstrump. Hennes dotter ska ha
sagt i en intervju att Astrid inte skulle ha gillat filmen, just för att det visar hennes mest privata som hon inte ens pratade om med sina barn. Kanske ska man respektera, men gör man det på ett bra sätt som det nu har gjorts får
man en större och gripande bild av henne. Hennes son ska ha sagt om sin mamma att hon inte var en mamma som satt stilla i parken och såg på, "hon ville leka själv och jag misstänker att hon tyckte det var
minst lika roligt som jag." Man kan nog komma överrens om att Astrid är och förblir oförglömlig. Det är inte för inte som hon vann pris för Årets svensk i världen.