Tio miljoners frågan som gör en mer rik på livet

Sista dagen av inspelningsveckan fick vi, några stycken av oss, frågan om vad vi skulle göra om vi fick tio miljoner kronor av självaste J personligen. Ärligt eller inte, så tog jag i från tårna och sade att jag skulle åka till Los Angeles och göra film där. Det är i alla fall möjligt om jag hade tio miljoner kronor. Men vad har tio miljoner kronor för betydelse om vad det är man vill göra? Om det var en ärligt menad fråga, med förväntningen om ett likasinnat svar tillbaka - eller en mindre allvarlig sådan, vet jag inte. Men jag antar att det var det tidigare nämnda, eftersom att det inte lät flummigt från hans sida och som om han faktiskt var intresserad av ens intresse. Det känns som det i alla fall, jag vet annars inte varför det har påverkat mig så pass mycket att jag fortfarande går och tänker på det. Att jag inte sade det jag i mitt hjärta känner att jag vill, och skulle göra ... Men det skulle inte göra någon skillnad om jag var tio miljoner rikare. Det förunderliga är att det som för mig redan är sant, och som har blivit mer uttalat och verkligt för mig själv, har blivit en mer ljusstark inspiration. Tack Jacob Felländer, för det!

Ett inlägg tillägnad den sämsta skräckis jag sett

Ok, detta inlägg tillägnar jag till den mest värdelösa film jag sett, haha! Rest stop är den nog mest sämsta skräckis jag sett. Den handlar om Nicole och Jess som bilar till Los Angeles och som stannar vid en rastplats för att hon måste kissa. Precis som den heter, låter det som en film liknande Wrong turn, The Hills have eyes osv. Väldigt förutsägande, med andra ord. Men denna film är verkligen på botten av detta skräckträsk. Jag förstår ingenting av den så här efteråt. Man blir inte ens rädd, eller ja okej, jag erkänner att jag hoppade till några gånger. Och ena riktiga råa köttbitar bjuds till både här och där. Sjuka, missbildade människor har såklart roll i filmen också. Men det finns ingenting som säger vilka människorna i filmen är. Man får ingen sympati med huvudkaraktären, utan låter sig bara höra en massa svordomar över henne, som i särklass måste vara den mest korkade bruden av skräckfilmshuvudpersoner. Man sitter i stort sett och väntar och hoppas på att hon ska dö snart, men enligt manus måste hon såklart överleva någorlunda filmen igenom. Hon fattar allting typ tio år senare, och jag fattar ingenting av filmen. Vad är tanken bakom den? Vem var egentligen mördaren? Det var ett oväntat slut, men även det lämnar en helt oförstående om vad det egentligen var för nån sorts film, spök eller splatter? Skrattar, det är vad man gör. Shoot me! Hon skjuter honom genom munnen och hjärnan ligger i stort sett bredvid honom, när man efter ett snabbt klipp på henne ser honom öppna ögonen och skriker You missed! Shoot me again! Haha, billigt. Amatörskådespelare. Fult gjord och dålig film, som inte ens förtjänar en etta i mina ögon. Till råga på det finns en uppföljare ...

Har man möjlighet borde man ge sig själv val

Egentligen finns det många alternativ. Den tid jag varit här, och framförallt under inspelningen, har jag fått ut all min kapacitet av den förmåga jag har av massage. Det är jättekul att göra mot människor sådant som de uppskattar, man får så mycket tillbaka. Det är skönt att göra sådant som man vet är skönt, och det är ju i sig en sorts massage för mina händer att massera. Väldigt uppskattande! Massage för axlar, armar och händer, rygg likaså - fastän jag inte kan mer än det jag gör, får jag ofta höra att jag är bra på det. Tar jag någon sorts kurs i massage eller muskelkunskap skulle jag verkligen kunna ta mig rätten att ta betalt för det jag gör, och det på filminspelningar där man som bäst behöver det. Kommer jag inte in i någon av skolorna som jag sökt kan jag sadla om som massagefilmare. Så länge ... Ingenting är omöjligt, finns det någonting jag vill ger jag mig fan på det också - så är det bara. Kaxig eller bara kontrollberoende - jag ringde i alla fall de båda skolorna och förklarade läget för den i Värmland. Jag behöver inte åka iväg, det räcker med telefonintervju - det är en jättelättnad! Marieborg får lösa sig senare ...


Nervositet

Oron sticker i kroppen på mig, jag är så nervös. Jag kommer inte kunna ta mig härifrån till Värmland till nästa helg utan att ta flera dagar ledigt. Och trafiken med båt, tåg och den lokala busstrafiken går inte ihop varken till Värmland eller Norrköping som jag redan har kollat upp. Jag måste verkligen försöka, men hur ska det gå till? Jag måste höra av mig så snart som möjligt, det har redan gått några dagar, så det är bäst att jag gör det imorgon. Till Norrköping måste jag kunna ta mig, det ligger ändå närmare mig geografiskt och dit ska jag när jag har slutat här dessutom. Att isåfall bara ha ett alternativ känns inte heller det bra. Det känns alltid bättre med alternativ, så att man har någon sorts kontroll. Men ingenting är under min kontroll. Tankarna går att jag lika gärna skulle kunna slå till på stor och ge mig ut på jakt i Sverige, men det skulle kunna betyda att jag inte kommer kunna ha tak under huvuet nattetid. Sova på tågstationen lockar inte ... Ger jag upp det ena alternativet har jag ingen stor chans att komma in på den skolan, då finns det inte längre något alternativ - jag måste till Norrköping. Då kommer skräcken att inte komma in där infinna sig. Det här har redan fått mig att gå på högvarv, och alternativet att stanna hemma får bara inte vara möjligt. Sommarjobb i Åre verkar dock vara det svåraste. Det går inte att hitta något intressant hur mycket man än googlar på Åre och dess möjligheter, hur man kan bo, vad för sorts säsongsjobb och om det ens finns det i sommartid...?


Hesselby med E

I Dalhem, på Hesselbys tågstation
    Under inspelning

















Lunch i solen



 Inspelning i rullande tåg

     Senare på dagen blev man lite flummig...

Jag och bror min ...


Tre flummiga tjejer


Sista dagen, K säger farväl till skyltdockan han blev kär i 

Inspelning vid pir

Morgon vid piren



  Jag gör efterklapp


    En helikopter landade och flög iväg under förmiddagen.

  

Mitt på dagen


Ljussättning och kameraåkning, under tagning

 



 Regissör och fotograf


                               Kvällssol                                                               Solnedgång   
                     
  

Jag slappnar av efter en lång dag, fotot taget av fotografen Makan själv.



 


En trevlig dag

Som ett skönt avslut av veckan har vi inte gjort ett dugg idag. Vi sov länge, bokade tvätt tid till kläderna man haft på sig hela veckan och hållit F sällskap i sitt redigerande. För tillfället är det bara att tanka in allt material, så vi satt mest och lyssnade på musik och dansade så det stod hett till. Vi bestämde oss för att äta något gott tillsammans, och vi kom fram till att vi var sugna på riktigt kött för en gångs skull. Men när vi stod framför köttdisken kunde vi inte räkna ut viktpris eller vad för sorts kött man skulle ta. Det slutade med färdiggrillat kött i bitar, kryddade fläskfilébitar, med pommefrites. Enkelt och gott! Vi trängde ihop oss i vår soffa och kollade på Robinsson och dividerade sedan om vilken film vi skulle fortsätta med, Rocky på teve med reklam eller The Hitcher. Det blev The Hitcher, som jag hade köpt tidigare på dagen. Den var lite läskig, men det gjorde inget när det var så trångt och skönt. Finns det hjärterum, så finns det stjärterum! F bredde förstås ut sig i sin fulla längd med M som huvudkudde, och mig som täcke :P och uppförde som en äkta prins. Är han inte det så säg...  


Den bror jag aldrig fick

Jag har alltid velat ha en storebror, jag vet inte riktigt varför. Men den uppfattning jag fått av storebröder är att de är omtänksamma och beskyddande sina yngre syskon. Och retsamma.. Precis som F, som blev väldigt kramgullig under vår inspelning. Inte bara kramad, utan riktigt omhållen blev man - och man behövde bara ge en blick för att få en öppen famn. Jag kunde också öppna mina armar då han snabbt kom fram som en hjälte. Jag trodde inte att jag skulle kunna komma honom så nära, men eftersom det "bara" är syskonkärlek finns ingenting som hejdar ens omtanke till honom. Det har ingen betydelse vem han är med andra, jag bryr mig inte, det enda som betytt något är det som han varit med mig. Som en storebror, en mycket kär sådan ... Han är ytlig, väldigt charmig, humöret alltid på topp, får en att alltid le. Liknat min egen yngre brorsa på många olika sätt, som att ogilla solkräm bl.a. Dock uttalade han flera gånger under de senaste dagarna att det här var den produktionen, och nu är den slut. Det var kul så länge den varade, och så vidare. Han frågade lite lätt när han höll om mig, efter att vi hade spelat in den sista scenen, om jag var ledsen. Det stockade i halsen på mig, och jag kunde inte riktigt svara - men kul hade vi haft i alla fall, bedyrade han. Jag lösgjorde mig och det var då jag hade dragit mig undan och lagt mig i gräset (läs femte inspelningsdagen). När han så satte sig ned mot mig och frågade igen om jag var ledsen, kunde jag inte låta bli att le när han sade att det skulle jag inte vara och att det är just på grund av det som han som storebror finns till hands. Skrattat tillsammans, retat varann och torkat mina tårar har han bokstavligen gjort - precis som en storebror! Tänk att jag fått min aldrig havna storebror.

Femte inspelningsdagen

... Och den sista ...

Även den här dagen förde med sig bra väder, och det visades ganska snabbt när vi kom till location att hårddiskarna funkade som de skulle. Det var nästan mirakulöst, jag hade varit så orolig hela natten på grund av den möjliga bortgången av allt vårt material. Tack och lov fanns allting kvar, och nu äntligen efter den här dagen, har vi hela veckans scener inspelade och sparade på minst tre ställen. Men ack så sorgligt ... Det är jättetråkigt att det är över, och att det är det sista vi gör här på Gotland innan vi åker härifrån. Det känns. Vi lyckades göra alla dagens scener ganska snabbt, idag satt vi mest i tåget som var i rörelse ihop med att hästen från förra gången på samma location galopperade, och vi hade eftermiddagen på oss att packa ihop oss, återställa location och ta en gruppbild. Framåt dagen blev det så varmt att man kunde sitta i linne, och jag föll bokstavligen ihop på gräset av utmattning, både fysisk och psykisk. Så pass att jag sånär höll på att gråta mig till sömns, och missade att säga hejdå till fotografen. Jag hatar farväl ... M och storebror min kom snart fram, och de hade tydligen letat efter och inte hittat mig, precis som han hade gjort för att han hade velat ge mig en stor kram sade de. Åhh.. Jag hittade ett nummer till honom och messade att det hade varit så sorgligt ett tag men att det inte var meningen att missa honom. Att jag kommer sakna både honom och att vara c-foto. Sist men inte minst skickade jag med en elektronisk jättekram, i form av ord. Jag blir fortfarande känslosam bara jag tänker på det.. Vissa människor glömmer man inte, och han är en sådan. Så kul och så rätt som det känts den här veckan har jag aldrig förr varit med om. Han fick till och med höra en av mina innersta drömmar, när vi under lunchen satt i solen och fick frågan av Jacob vad vi skulle göra om vi fick tio miljoner. Jag är ändå jätteglad att jag fått vara med om det här, och så tacksam - för det har förut bara varit något som jag kunde drömma om. 

Fjärde inspelningsdagen

Från soluppgång till solnedgång höll vår dag på idag. Tidigt imorse gick vi upp för att hinna åka in till visby, vilket tar en timme, för att komma igång i tid. Men av någon anledning gick vi redan på en gång över tid en timme när kameran slutade fungera. Men det var knappt något jag lade märke till, jag var helt uppslukad av location för dagen. Piren bakom lasarettet i Visby, med Gotlandsbåten i sikte och havet som bredde ut sig stort framför oss. Rekvisita placerade vi ut, och äntligen fick vi träffa artisten ifråga som videon är till, Jacob Felländer. Dessa två resterande dagar är för att filma scenerna med honom, och piren är hans position i videon, det andra är inklippsbilder. Det blev verkligen många foton idag, man kunde liksom inte låta bli. Jättevackert, och havet låg spegelblankt hela dagen - helt otroligt. Trots det var det den stressigaste dagen idag, men helt klart den bästa av veckans alla. Underbart med alla människor och allt som vi gör. Solbränd blir man också, stackars F brände sönder sin nacke. Jag smörjde på lite solkräm som någon hade med sig, men han vägrade och sade att solen här är svag och att man inte alls får hudcancer. På kvällen var han jättevarm och använde mina kalla händer för att svalka sig med, och sade att han hade fått hudcancer, haha. Stackars, som sagt ... Jag och M var helflummiga när vi packade ihop oss och vi hade precis satt oss i bilen, när vi märkte att de två som redan hade åkt hade nyckeln till den buss som vi skulle åka med. Det blev till att ringa och vänta på att de skulle komma tillbaka till plats. Väldigt komiskt. Hela grejen med att ha en bajamaja var ett annat jobbigt moment. Ingen ville väl direkt sätta sig där, och jag var bara inne där en gång för att inte vilja gå in dit igen. En viss person :) var vid hemfärd i stort behov av att göra nummer två, och stal istället med sig toalettpapper därifrån för att följa med oss hem och sätta sig där, haha. Älskar dig broder, det vet du ... När vi så äntligen hade kommit hem efter en lång dag, klockan var nio, skulle F tanka in material från p2-korten men ack .. En hårddisk hade förstörts totalt, och det är synd om han som äger den, för det var tydligen hela hans liv. Den andra hårddisken hade också fått problem, och F lämnade vårt place med oss allihopa jätteoroliga för vad som kommer att hända. Antingen finns det möjlighet att den ena kan fungera eller så är allt vi filmat borta. Och det blir inte kul ... Det är sant det K alltid säger; det är inte fråga om när eller om något går fel, utan i vilken grad. Vad i helvete? Efter så mycket tid och ansträngning, och så fina dagar ...

Tredje inspelningsdagen

Idag var vi i Dalhem, eller rättare sagt Hesselby, där det finns en gammal tågstation. Där filmade vi tåget, som åkte fram och tillbaka och som puffade rök. Den var riktigt häftig, liknade tåget i Tillbaka till framtiden 3. Senare på dagen filmade vi även med en häst till statist i rök/dimma med hjälp av rökbomber. Den var riktigt duktig må jag säga, och det blev grymma bilder. Det var förstås ganska stressigt ett tag när fotografen gjorde tagningar utan att riktigt säga till vad han gjorde och när han filmade oväsentliga saker (som mig :P), så att tidskoder saknades för M. En gång hajade han till på mig när jag tydligen såg drömsk ut, och tyckte att det borde sättas på bild. Jag tror att det var någonting med solljuset på mig att göra som gjorde att han filmade kort på bara mig. Haha, skulle vara intressant att se ... Men det var verkligen bra väder idag, sol och ingen blåst. Jag hade klätt mig i fyra lager, och jag fick av mig nästan alla, inte det innersta ;) Jättebra ljus och rök och allt sattes som det skulle, även om vi gick över minst en timme i tid. Jag har lärt mig mer idag om kamera och om olika gluggar, och det här är som att ha livet i en liten ask! Och den kommer snart att öppnas, och släppa det lös igen i väntan på att bli funnen igen. Lite mer än hälften av vår inspelningsvecka har gått, men det känns som att man hållit på i minst en vecka. Dagen slutade med mycket flum, och jag fick lite kul bilder. På tal om det tyckte fotografen igår att jag var en skummis, som gick runt med en klappa och med bollar som hängde i mössa och halsduk på mig. När jag kommenterade det till K försäkrade han och uttryckte det väldigt bra att du är inte skum, du är flum. Haha, ärligt och sant.

Andra inspelningsdagen

Idag satte jag på mig fyra lager kläder på kroppen, och jag frös inte lika mycket som igår. Vi gjorde dessutom inomhusscener, på samma location som igår, och vi fick bra solscener trots det, då det strålade in och man skulle få en bild av lekande solstrålar i inomhusluften. Intressant att se hur mycket rök det krävdes till det. Vi gjorde också utomhusscener med kran, och jag var fascinerad av det redan igår och var vågad nog att påstå att jag själv ville upp. Efter att jag imorse sade att jag ju aldrig fick göra det igår, gjorde fotografen verklighet av min halvt skämtsamma halvt allvarliga önskan, efter att han hade fått sina tagningar. Jag var såklart skeptisk till det, men tog tillfället i akt och satte mig i hans stol och alla verkade vara med på noterna. Med kameran på rec hisades jag upp minst tio meter upp i luften, och både han och K fick ställa sig på plattan för att hjälpa till med tyngd, så att jag inte skulle flyga iväg som en vingklippt fågel. Det ska tilläggas att det är en tillräckligt liten plattform för rum åt bara ett litet sittsäte och kameran. Det högg till i magen av att titta ned då man satt som att det kändes att stolen kunde vippa över kanten. Lyckligtvis gjorde det inte det, och jag fick min upplevelse för dagen.


Första inspelningsdagen

Det har varit såå kul idag, men också jättejobbigt. Vi gick upp klockan sex och när vi hade kommit till location, Bunge flygplats, fick vi frukost för att sedan lägga ut tyg till det som skulle utgöra vägen. Iskallt var det, speciellt när man står ute på öppet fält. Skyltdockor placerades ut och scenerna med en 50-tals bil, ett modellflygplan och två barn till statister spelades också in. Första scenen ut var jag lite som bambi på hal is som c-foto, men jag kom snabbt in i min roll och jag trivdes som fisken i vattnet. Speciellt när man omges av glada och trevliga människor. En gång tappade jag förstås klappan i backen, för att jag stod med den så långt ifrån mig själv, vilket egentligen bara var en rolig grej. Makan, fotografen, är jättemysig och lite som Kave - lätt att tycka om med andra ord. Tur är väl det, jag står ju i stort sett hela tiden framför honom med min klappa, och vi har verkligen kommit bra överrens över bara en dag, vilken slutade med en kram. Han berömde mig som c-foto ett par gånger och en gång överraskade han mig med att säga att jag är en stjärna. Jag blev ganska överrumplad och förstod först inte vad jag sade, han satt ju bara och kollade in i kameran - och så var det också där igenom han påstod att jag var fotogenisk och sade att jag borde vara med i en musikvideo. Det var jag ju ändå på sitt sätt och vis :) men kontrade med tell me, and I come... Frusit som en tok har jag gjort, och fram till lunch var det jättetråkigt väder då det till slut sprack upp och flöt iväg. Resten av dagen badade i solsken, och många fina bilder filmades fram. Väldigt inspirerande att se en riktig fotograf in action i kommunikation med regissör, och på så nära håll.


Skarpt läge

I sex veckor har vi nu haft förproduktion av vårt slutprojekt. Nu, imorgon, är det äntligen dags för det vi alla väntat på, föreberett oss inför och haft som destination från första början när vi startade från scratch då vi jobbat, insupit och lärt oss allt som kommit i vår väg - vårt slutgiltiga test - det stora provet. En intensiv vecka börjar imorgon, och det kommer bli tidiga morgnar, om inte nätter, till sen kväll. Det ska bli riktigt kul och spännande, att se det man redan jobbat fram och att äntligen få stå där det händer - på golvet. I skarpt läge är jag c-foto, en liten stund insåg jag att jag är under både scripta och b-foto, men för inte så länge sedan fattade jag att jag har den bästa positionen. Som c-foto får jag ta del av båda världar, foto och scripta, eftersom det blir stor kommunikation oss emellan. Plus min egen roll och dess egna uppgift. Mitt i smeten alltså! Ska bli jättekul! Vad som händer, frågan är vad och när och i vilken utsträckning och inte om :) som K ofta har upprepat, återstår att se ...

Folkhögskoleliv

Det är inte klokt ibland. Under den här veckan har det skett två misshandlar på skolan. En förra helgen och nu senast i fredags på en fest, där fönstret till ytterdörren slogs in för att ett par tjejer hade fått idén att slå ned en annan tjej. Vi vet mer än lärarna såklart, som ett par av dem kom och besökte alla klasser för att förklara läget och att man inte ska ha några fördomar mot speciella klasser och så vidare. Inte "prata" om det, utan mer köra med öppna kort. Men det går inte att undvikas att tänka såklart. Killen ifråga som hade batongen var tydligen här för att skärpa till sig för att han hade haft det bråkigt, men varför tar man då med sig en batong kan man fråga sig? Tanken och känslan är såklart skrämmande, att eftersom det är en folkhögskola finns det förstås en spridd mängd människor med olika bakgrund, och man vet ju inte vilka alla är som man går i samma skola med. Morgonen efter stod det i Gotlandstidningen om den första misshandeln och så ska det behöva hända igen, helgen efter! Kan tänka mig att det blir en jäkla kris för skolan. Relegering blir det förstås, just därför kan man inte förstå hur man tänker när det dessutom hände för inte så jättelängesen och att det var mycket ståhej kring det. Då tänker man sig verkligen inte för. Slå in ett fönster för att slå ned en tjej... Jag och M hade gått hem redan klockan elva, vi var jättetrötta efter veckan, men vi vill helst slippa det uppenbara att det började spåra ur när leken att snurra flaskan drogs igång. Inte långt efter börjar man såklart föreslå mer extrema, eller rättare sagt, sexisitiska handlingar. För att slippa se mer lyckades vi som sagt dra oss tillbaka, men det slutade med att vi inte hamnade i säng förrän klockan ett i alla fall. Istället sjönk vi ned precis där vi stod, som vi gjort så många gånger förr men det var ett tag sen sist. och pratade som bara vi kan. Tid och rum nästan försvinner när vi kommer igång med våra samtal. Och vi är så lika, känner igen oss i varann, håller med om det någon av oss säger och förstår varann så bra. Det är unikt att kunna trivas så bra med någon som dessutom kan vara en så bra person. Vi är likadana festprissar också, jag har inte sett hennes helvilda sida än, men jag är helt säker på att hon har en ;) precis som jag. Men kan lika gärna nöja oss med en mysig kväll hemma med gott att äta till i bra sällskap. Men att sitta på en hemmafest på en folkhögskola ligger under nivån till vad man tål. Jag festade inte i mellanstadiet, och det vill jag heller inte ta igen.

Klockrent!


Mmm magnum temptation chocolate

Mmm magnum temptation chocolate! Den har jag längtat efter ett par dagar nu, och idag äntligen skulle jag få köpa den när vi (jag) bestämde att vi skulle till ica. Händelsen till ära skulle vi dokumentera det hela, filmare som vi är. *Hajstrof * =) Jag hetsade upp mig ännu lite mer över min efterlängtade glass på vägen till affären, och när vi kommer dit gick vi runt lite och plockade på oss lite smått som vi ville eller behövde ha. På utgång vid kassan är ögonblicket inne, och jag letar snabbt upp det lilla paketet. För den är liten, som för att inte påvisa den ännu mindre glassen inuti, och som kostar tjugotvå kronor. Ett "litet" rån, må jag säga. Måste vara förpackningen i sig som kostar mest. Men är det lyx så är det. Jag kikar ned i glassbåset, och glassar finns det. Men inte magnum temptation chocolate! Skämtar dem eller? Den ljusare caramel versionen ligger vackert där i ett fack, men det bredvid gapar tomt. Jag går raskt fram till mannen i kassan och säger att de har brist på en viss sorts glass, och frågar om inte har fler någonstans. Han följer med och försäkrar sig om att det faktiskt är tomt, och förklarar sig att det är en god glass - för de hade fem kvar senast imorse. Och nej, de hade inte mer av den glassen! Besviken men inte helt hopplöst gick vi därifrån, för det nya siktet var inställt på Statoil. Lyckligtvis hade inte hela Fårösund ätit den idag, för där fanns den - redo att avnjutas. Vilken njutning, sen! Jag som chokladälskare älskade den, härlig chokladglass med brownie - och vita chokladbitar i och så mörk chokladöverdrag på det. Mmm underbart! Och jag förstår varför den är så liten, man blir fullt möjligt tillfredsställd. Mörk choklad avnjuts bäst i mindre mängder. Temptation, ja. Rätt som det är utbrister jag högt att det kittlas under behån på mig, samtidigt som M börjar sjunga på "var ska vi sova ikväll?". Om det berodde på kyla, behån, för att vi pratade om jägermeister-reklamen eller glassen och dess effekt vet jag inte - men så var det! Det sade bara pling.



Mitt under sista Robinsson reklamen

Haha, jag måste bara kommentera nu i den sista reklamen innan ö-rådet hur mycket jag är för Billing. Och det inte för att han nästan har samma namn som jag ;) Nej, han är störtskön, har fötterna på jorden och är som han är helt enkelt. Inga krusiduller, och jag håller med honom om det som han kallar överklassattityd, att hålla på att orka med sitt yttre när man som sagt borde fokusera på att hålla sig stående och gående. Synd att han blev så överkörd i tävlingen också. Go Erik Billing!

En natt av mardrömmar

Vad jag har sovit dåligt inatt. Varje natt under hela veckan har jag i stort sett vaknat tidigt på morgonkvisten av någon anledning. Vissa gånger har det varit av mardrömmar, det var det framförallt inatt. Mina ögon slogs snabbt upp av något jag drömde som jag nu inte kommer ihåg vad det var, men jag minns att jag tänkte innan jag vände mig om att det var sant det jag hade läst för inte så länge sen om att drömmar är en förklädnad av önskningar och den riktiga intentionen bakom dem, så att man inte ska behöva vakna upp av dem, enligt Freud, och att mardrömmar skulle Men jag vaknade ju? Jag får läsa på och komma tillbaka till det igen. När jag försöker googla får jag upp det här:


Tips för drömanalys

1.
Det viktigaste då du gör en drömtolkning är att du kopplar känslor till det du ser.
Drömmer du exempelvis om en katt bör du fundera på hur du upplevde den.
Var den söt och charmig eller stor och hotfull?
Då du antecknar, skriv därför alltid känslan bredvid bilden/symbolen du sett.

2.

och jag får genast en flashback av vad det var som gjorde att jag vaknade som hemskast inatt. Det var om katter, och det faktum som tydligen fanns som en informationsfilm om människor som blivit överfallna av katter. Som blivit bitna, nästan uppätna, av att katter tuggat sig fast och vägrat släppa. Speciellt drömde jag om en pojke och hans mamma som kom upp och ställde sig i ledet av dessa människor, och de såg ut att ha blåtiror runt ögonen av all gråt de hade fått utstå. Mamman för att det var pojken/ hennes son som var offret, och pojken som hade haft så ont - båda två helt vilsna och förtvivlade av det som hade hänt - och det av deras sällskapsdjur och älskling till kattunge. Jag drömde aldrig om filmen de väntade på att få se om varandra, alla människor, och tur var väl det. Men trailern visade en katt som satt fast över en mans ansikte, och någon som försökte bända upp käften på den. Jag vet inte om jag drömde eller tänkte det innan jag somnade om helt igen, men som en bild förklarade jag för mig själv att katters tänder är mer sylvassa än hundars trubbiga trots deras huggtänder. Puh, är jag rädd för katter eller inte..? Skräcken sitter där någonstans och lurar i mörkret. Annat fick mig också att vakna under natten, jag försökte rädda min lilla kusin från en flytande öde gräsplätt där en stor gifitg spindel höll henne sällskap, en kompis kompisar som försökte förföra och någon brutta som ville ha men inte få, vår kommande inspelning på ön och stressen inför det och ett samtal med någon om att kunna bibehålla kontakt med denne efter det här året. Väldigt detaljrikt allting, och trots som mardrömmar väldigt verklighetsförankrat.

Vad vore en bok utan lusten att läsa den?

Jag vill hellre vara fattig i en stuga full av böcker
än kung utan lust att läsa.




Vem tror ni känner sig mest rik, kungen eller den fattige?

Som en skvallerpress

Jag blir så sur. Om man går och säger någonting i förtroende till någon, för att man själv kommit på att man kanske vill det, man vill att sin mamma i det här fallet ska veta lite om en så att hon som är mamma ska ha lite vetskap om en och kunna förstå lite i alla fall. Man kanske vill ha ett så bra förhållande som möjligt, och verkligen försöker. Men så får man tydligen veta långt efter att det har tydligen gått runt, och det vetefan hur hon tolkade det, men tydligen är det misstolkat från annat håll. Och så har den personen inte vett att hålla käft!?! Säger till och med att saker och ting går runt. Jo tack, jag vet, min familj är som en jävla skvallerpress, som såklart förvränger, och går hett så fort det händer något. Bara för att ha något att tala om, som om de själva har så tråkigt liv! Men att komma till en långt efter och klanka ned och kritisera, använda fakta emot en är så jävla fegt. Dra åt helvete, säger jag! Men nej, det såklart - de läser inte ens min blogg. Det säger ju mycket hur intresserade de är av mig... Som sagt, komma och säga och tala om för en hur man är eller vad man ska göra utan att veta någonting ska man låta bli. Och frågan är om man kommer kunna berätta saker och ting igen...


Över till fastlandet

Så här såg det ut på Östersjön i fredags:

  
 Hejdå Gotland ...
                                    

Havet var helt stilla, och vi avnjöt en glass i solen. Våren kom verkligen i veckan. Men ändå är det sorg i luften, känns inte alls bra. Det här är sista resan hem innan man åker hem för gott. Hade seperationsångest redan nu den här gången, hur ska det då bli den femtonde maj..? Tomhet börjar redan fylla mig.

Trots allt äkta glädje med M ... alltid!


Mig själv igen

Det känns skönt att ha blivit sig själv igen, trots vissa bestående omständigheter. Det är krävande och otroligt pressande att veta att man inte är sig själv. Att man under omständigheter förändrats och känslan av maktlöshet inför det.  

Skrattkedja

Vill man skratta ska man se den här videon, haha.







Första april

Åh, vad jag älskar den här dagen. Solig och fin, jag har till och med fått lite färg efter att vi satt ute och fikade förut. Vi lyssnade på en massa musik i klassrummet medans vi höll på med våra olika saker, forna sommardängor och kul och bra låtar. Idag har vi på art department rivit tio meters tygremsor i korridoren utanför klassrummet för att sedan sy ihop dem med varandra. Det blev en jäkla handrullad rulle, och det ska bli två av dem, totalt hundrasextio meter av helstreckade linjer. Själv satt jag och mätte upp nylontråd på fyra meter för att sy ihop andra, mindre tygremsor. Tillsammans ska allt utgöra en väg, som vi ska tillverka på Bunges flygplats. Ska bli intressant att se om idén verkligen funkar som vi vill. Varför vi använder tyg är för att det ska kunna blåsa bort till slutet av musikvideon, och för att det ska sitta fast på marken först har vi kommit på att det måste vara blött. Så där kommer vi stå i några timmar och förbereda med tyg och vatten innan shooting moment. Jag fick dessutom till ett lyckat aprilskämt på K innan han begav sig för dagen, att han blödde. Han tog sig för halsen och erkände att han trodde på det efter att jag avslöjade mig, hihi. Är det april så är det.

Gissa vad av dessa som är aprilskämt eller inte:
- Jag köpte en film idag som huvudpersonen signerade och gav mig personligen.
- Någon tog strupgrepp på mig idag.
- Jag har solat på ett plåttak.
- Någon gav mig en örfil idag.
- Vi hade party i vårt klassrum.
- Det kröp en spindel i min middagsmat.
- Jag sprang ner till havet och gjorde vårskriket.