Femte inspelningsdagen
... Och den sista ...
Även den här dagen förde med sig bra väder, och det visades ganska snabbt när vi kom till location att hårddiskarna funkade som de skulle. Det var nästan mirakulöst, jag hade varit så orolig hela natten på grund av den möjliga bortgången av allt vårt material. Tack och lov fanns allting kvar, och nu äntligen efter den här dagen, har vi hela veckans scener inspelade och sparade på minst tre ställen. Men ack så sorgligt ... Det är jättetråkigt att det är över, och att det är det sista vi gör här på Gotland innan vi åker härifrån. Det känns. Vi lyckades göra alla dagens scener ganska snabbt, idag satt vi mest i tåget som var i rörelse ihop med att hästen från förra gången på samma location galopperade, och vi hade eftermiddagen på oss att packa ihop oss, återställa location och ta en gruppbild. Framåt dagen blev det så varmt att man kunde sitta i linne, och jag föll bokstavligen ihop på gräset av utmattning, både fysisk och psykisk. Så pass att jag sånär höll på att gråta mig till sömns, och missade att säga hejdå till fotografen. Jag hatar farväl ... M och storebror min kom snart fram, och de hade tydligen letat efter och inte hittat mig, precis som han hade gjort för att han hade velat ge mig en stor kram sade de. Åhh.. Jag hittade ett nummer till honom och messade att det hade varit så sorgligt ett tag men att det inte var meningen att missa honom. Att jag kommer sakna både honom och att vara c-foto. Sist men inte minst skickade jag med en elektronisk jättekram, i form av ord. Jag blir fortfarande känslosam bara jag tänker på det.. Vissa människor glömmer man inte, och han är en sådan. Så kul och så rätt som det känts den här veckan har jag aldrig förr varit med om. Han fick till och med höra en av mina innersta drömmar, när vi under lunchen satt i solen och fick frågan av Jacob vad vi skulle göra om vi fick tio miljoner. Jag är ändå jätteglad att jag fått vara med om det här, och så tacksam - för det har förut bara varit något som jag kunde drömma om.
Även den här dagen förde med sig bra väder, och det visades ganska snabbt när vi kom till location att hårddiskarna funkade som de skulle. Det var nästan mirakulöst, jag hade varit så orolig hela natten på grund av den möjliga bortgången av allt vårt material. Tack och lov fanns allting kvar, och nu äntligen efter den här dagen, har vi hela veckans scener inspelade och sparade på minst tre ställen. Men ack så sorgligt ... Det är jättetråkigt att det är över, och att det är det sista vi gör här på Gotland innan vi åker härifrån. Det känns. Vi lyckades göra alla dagens scener ganska snabbt, idag satt vi mest i tåget som var i rörelse ihop med att hästen från förra gången på samma location galopperade, och vi hade eftermiddagen på oss att packa ihop oss, återställa location och ta en gruppbild. Framåt dagen blev det så varmt att man kunde sitta i linne, och jag föll bokstavligen ihop på gräset av utmattning, både fysisk och psykisk. Så pass att jag sånär höll på att gråta mig till sömns, och missade att säga hejdå till fotografen. Jag hatar farväl ... M och storebror min kom snart fram, och de hade tydligen letat efter och inte hittat mig, precis som han hade gjort för att han hade velat ge mig en stor kram sade de. Åhh.. Jag hittade ett nummer till honom och messade att det hade varit så sorgligt ett tag men att det inte var meningen att missa honom. Att jag kommer sakna både honom och att vara c-foto. Sist men inte minst skickade jag med en elektronisk jättekram, i form av ord. Jag blir fortfarande känslosam bara jag tänker på det.. Vissa människor glömmer man inte, och han är en sådan. Så kul och så rätt som det känts den här veckan har jag aldrig förr varit med om. Han fick till och med höra en av mina innersta drömmar, när vi under lunchen satt i solen och fick frågan av Jacob vad vi skulle göra om vi fick tio miljoner. Jag är ändå jätteglad att jag fått vara med om det här, och så tacksam - för det har förut bara varit något som jag kunde drömma om.
Kommentarer
Trackback