Det största
Det största hände sommaren för två år sedan.
Flera månader tidigare var jag med min pappa, brorsa och ett par bekanta i Åre första gången. Har man väl varit där vill man inte åka skidor någon annanstans igen. Jag har inte åkt skidor sedan dess. Vi hade hyrt en stuga men åt middag på Holiday Club en kväll. Och tur var väl det. I förbifarten såg jag en annons om skärmflygning och förstod genast att det var ödet som talade till mig. Nästa dag var det blå himmel och tydligen rätt vind för man höll på att skärmflyga från skutan. Jag övertalade pappa att jag ville flyga, men han hade inga pengar på sig och sade att det kommer fler dagar. Jag trodde på honom men visste ändå inom mig att nej, det kommer det inte. Jag hade rätt. De kommande dagarna var gråa och blåsiga. Jag bad till Gud att solen skulle komma fram och den bröt faktiskt fram ett tag, men inte tillräckligt för att ge en säker flygning. Jag var så arg. Jag hade varit så lycklig att jag äntligen skulle få flyga. Flyga för egen vind. Jag kände mig som örnen i falcon reklamen när jag svischade nerför backarna hur lätt som helst. När pappa sedan frågade oss (mig och min brorsa) vart vi ville åka i sommar sade jag direkt till Åre. De gick med på det. Sommar i Åre = Äventyr. Jag längtade mig nästan fördärvad till sommaren och kulmen på lyckan skedde en vecka innan vi skulle åka upp dit. Jag hade drömt en fantastisk dröm om att jag skärmflugit och hade stora förväntningar på den riktiga stunden.
När pappa hade parkerat bilen vågade jag knappt gå ur. Skräckblandad förtjusning är den rätta beskrivningen. Jag åkte upp med han som skulle göra tandemflygningen med mig i kabinbanan medan pappa körde till Draklanda, där man landar. Jag skakade inombords och kollade på han som skulle komma att besanna min dröm. Vi fick vänta i över en timme på den rätta vinden som skulle bära oss uppåt. Han satte på mig selen som satt i förbindelse med hans och instruerade hur jag skulle göra. Springa det fortaste jag kan och sedan sätta mig i selen när vi hade kommit upp.
Jag sprang, rädd att snubbla över mig själv. Rätt som det var kände jag inte marken under mina fötter längre. Vi hade lyft och han hjälpte mig tillrätta i selen istället för att hänga över. (Vilket iofs är ganska häftigt, den situationen blev min brorsa utsatt för vid det andra tillfället jag skärmflög). Jag förundrades av bergen och dalarna och hur vi seglade över naturen och hastigt kunde svepas upp med en vind. Han försökte prata med mig, lära känna mig men jag var så fylld av stunden att han inte fick mycket ur mig. När jag blickade ut över nejden och sjön som ringlade sig bort som en orm i fjärran tänkte jag inte orden, jag kände dem:
Jag har kommit hem!
Flera månader tidigare var jag med min pappa, brorsa och ett par bekanta i Åre första gången. Har man väl varit där vill man inte åka skidor någon annanstans igen. Jag har inte åkt skidor sedan dess. Vi hade hyrt en stuga men åt middag på Holiday Club en kväll. Och tur var väl det. I förbifarten såg jag en annons om skärmflygning och förstod genast att det var ödet som talade till mig. Nästa dag var det blå himmel och tydligen rätt vind för man höll på att skärmflyga från skutan. Jag övertalade pappa att jag ville flyga, men han hade inga pengar på sig och sade att det kommer fler dagar. Jag trodde på honom men visste ändå inom mig att nej, det kommer det inte. Jag hade rätt. De kommande dagarna var gråa och blåsiga. Jag bad till Gud att solen skulle komma fram och den bröt faktiskt fram ett tag, men inte tillräckligt för att ge en säker flygning. Jag var så arg. Jag hade varit så lycklig att jag äntligen skulle få flyga. Flyga för egen vind. Jag kände mig som örnen i falcon reklamen när jag svischade nerför backarna hur lätt som helst. När pappa sedan frågade oss (mig och min brorsa) vart vi ville åka i sommar sade jag direkt till Åre. De gick med på det. Sommar i Åre = Äventyr. Jag längtade mig nästan fördärvad till sommaren och kulmen på lyckan skedde en vecka innan vi skulle åka upp dit. Jag hade drömt en fantastisk dröm om att jag skärmflugit och hade stora förväntningar på den riktiga stunden.
När pappa hade parkerat bilen vågade jag knappt gå ur. Skräckblandad förtjusning är den rätta beskrivningen. Jag åkte upp med han som skulle göra tandemflygningen med mig i kabinbanan medan pappa körde till Draklanda, där man landar. Jag skakade inombords och kollade på han som skulle komma att besanna min dröm. Vi fick vänta i över en timme på den rätta vinden som skulle bära oss uppåt. Han satte på mig selen som satt i förbindelse med hans och instruerade hur jag skulle göra. Springa det fortaste jag kan och sedan sätta mig i selen när vi hade kommit upp.
Jag sprang, rädd att snubbla över mig själv. Rätt som det var kände jag inte marken under mina fötter längre. Vi hade lyft och han hjälpte mig tillrätta i selen istället för att hänga över. (Vilket iofs är ganska häftigt, den situationen blev min brorsa utsatt för vid det andra tillfället jag skärmflög). Jag förundrades av bergen och dalarna och hur vi seglade över naturen och hastigt kunde svepas upp med en vind. Han försökte prata med mig, lära känna mig men jag var så fylld av stunden att han inte fick mycket ur mig. När jag blickade ut över nejden och sjön som ringlade sig bort som en orm i fjärran tänkte jag inte orden, jag kände dem:
Jag har kommit hem!
Kommentarer
Trackback