Forgetmenot

Det har aldrig förut gått så här lång tid från att ha skrivt senaste gången. Det har gått en månad, och den har gått med raketfart. Veckorna går jättefort med manuspiloterna och våra manus, vi har varit en vecka på Fårö, Gotland och skrivit intensivt där med våra egna manus i Sudersands, inte för säsongen öppnade, campingplats. De hade öppet bara för oss, vädret var inte så bra men det var lika bra det så att man inte ville ut och ned till stranden när tanken var att sitta och skriva så mycket som möjligt. Speciellt går tiden men ändå inte alls, med älsklingen. Varje ögonblick med honom är det vackraste jag har. Känslorna har gått upp och ned, och han har funnits där. Mardrömmarna har tynat bort lite mer som jag ser är det senaste sen sist, antagligen med tiden så som den har gått och som jag fyller upp den. Jösses, vad skönt att kunna säga/skriva det och förstå att det är så sant och rätt. Tiden läker inte sår, ärren finns kvar som minnen - men jag tror att jag gått igenom det ännu lite mer, då jag verkligen förstår hur underminerad jag blev av den människan och hur lite jag förtjänade det. Den skulle bara veta hur mycket han faktiskt slog på mig psykiskt. Hur den fick mig att tro på att det skulle vara mitt fel, och som att jag skulle förtjäna det - den ångesten vällde upp i mig häromdagen i en situation med pojkvännen. Det var den värsta av stunder, då jag verkligen trodde mig tro rätt att vara förtjänad av all den kritik jag fick slängd på mig och som den bokstavligen talat slog in i mig. När jag till slut kunde hämta kraften, eller snarare bristen av den, ur ångesten uttalade jag det så gott jag kunde för finisen vad det var som fick mig att reagera så hårt. Det finns ingen finare, och ingen bättre som kan möta upp mig när jag är så trasig som jag är. Den andre gjorde tvärtom, tog sin egen chans att utnyttja mitt dåliga självförtroende som för att kunna leva upp tack vare honom. Resultatet blev tvärtom, men nu är jag så på väg upp igen. Första provet till Mimprogrammet ska jag göra imorgon. Jag tänker inte bli nedslagen om jag inte kommer in eller går vidare till nästa prov. Det ska bara bli så kul och skönt att äntligen få engagera mig och visa upp mitt jag och det jag brinner och står för. Att bara få vara jag fullt ut och använda mig av hela det som är jag med min kropp som ett uttryck för mitt inre. 

Grattis älskade morfar på din 80-års dag!