Forgetmenot

Är helt slut av en hellång dag som slutade med att min kropp började skaka av utmattning. Jag blev själv förvånad. Jag trodde att jag hade styrka nog att klara av när jag dessutom brukar gymma ett par dagar i veckan, har ju förstås varit dåligt med det nu sista tiden, men ändå. Måste ha berott på både fysisk och psykisk press, även om jag kroppsligen började reagera på slutet. Ingen jävel pratade ju med mig! Klart som fan att man smyger runt och hittar på saker för sig själv där man tycker sig se att något "behövs" göras. Den ende som började prata lite smått med mig var väktaren. Han var bara ett år äldre än jag. Tack gode Gud för honom. Vi var överrens om att vi båda hade känt av dåliga vibbar från dem andra. Jag hade bara känt, han hade försökt öppna dialog men ingen ville tydligen fortsätta. Han sade dessutom att en tjej hade snäst åt honom när han satt och hade sin lediga timme att han måste synas ute i butiken. Stackars kille! Jag insåg att om de kommer vara så även mot mig så skulle jag få en vrång förståelse för butiksmänniskor. Att allt ska vara så perfek på utsidan, vara perfekt för kunden att det absolut inte gör något om det skaver lite på insidan. Jag orkar verkligen inte med sådana människor, så jag hoppas att jag har fel. På samma gång skulle jag isåfall känna mig mycket mindre än dem. Vem är jag bland dem? Varför kan man bara inte finna en harmonisk plats där man är jämlikar? Hamnade, eller gick medvetet (vad konstigt, dah) på ett ställe jag aldrig kommer glömma fastän platsen inte spelade någon roll, den gjorde det samma - det enda jag såg var grönt med spår av lila i sig. Gröna kuddar eller inte, grönt är skönt! Möbleringen är helt annorlunda sedan då och SF är uppbyggt och klart sedan länge. Invigningslöftet infriades, fastän jag inte kände att det var 100 % tillförlitligt just då. Vilken var filmen? Om man bara visste då vad man vet nu...