Förlåt att man finns då!
Det första man måste göra när man kommer hem till pappa är att börja städa! Alltid är det något, denna gång min julstjärna som varit trasig och som han tydligen hade bytt ut lampan på medan jag har varit hos mamma. För sladden och lampan sitter helt fel inne i stjärnan och persiennen var uppdragen. Jag har aldrig uppdragen persienn, vill inte se mörkret där ute. När jag då skulle fixa till allt, ramlade såklart stjärnan ned med lampan hängande kvar. Jag vet absolut inte varför, men när jag trodde att jag hade fixat det så kunde den återigen inte lysa. Det får vara min hemlighet, skulle pappa få veta det skulle han få spader. Dessutom har han bytt ut min slitna stolsdyna mot en annan, en mycket tjockare och fulare. Den andra hade han bara slängt. Den som jag råkar gilla. Vad har han att göra i mitt rum? Vad har han för rätt att göra vad han tycker passar sig bäst i mitt rum? Måste snart lämna detta, ta med mig alla mina saker och flytta in i ett eget. Men då vill man ju ha nytt, möblera för eget huvud. Jag vill ha kvar det som det är, för att kunna komma tillbaka till om jag vill. Men samtidigt kom jag på en natt för några veckor sedan, när jag inte kunde somna, att om jag skulle flytta härifrån skulle säkert pappa göra om mitt rum till något annat. Göra sig ett eget sovrum eller något. Då skulle jag hata honom. Här har jag levat i minst 10 år i just detta rum, gjort det till mitt, älskat, gråtit och fått vara för mig själv. Bara att se bokhyllan med alla mina böcker stå i bokstavsordning gör mig trygg. Det förflutna är allt för viktigt gör mig. Att jag dessutom är stenbock är jag konservativ, hatar förändringar och traditionsenlig. Jag tänker inte lämna ifrån mig en del av mig. Det förflutna har ju varit vägen till den man är nu.