Forgetmenot

Min födelsedag. Dagen jag blir 21. Vet inte vad jag ska tycka om den, har väl varit både bra och dålig. Bra att få svar, dålig när man inte vet hur man ska anpassa, förlika sig till sina känslor. En tung dag. Mycket pressande, men vad passar sig bättre än att bästa kompisen då ringer och pratar en massa strunt och lite viktigt. Skulle dock behöva lite mer engagemang från vissa andra. Är det nåt jag inte vill så är det att engagera mig när ingen annan gör det. Så måste jag..? Man måste ge bränsle åt en eld om den inte ska slockna. Jag måste ta till mig det som är riktigt och inte känna så mycket onödigt, jag vet ju nu. Eller? Kan man lita på det? Tänk om kroppen förvandlar det till något ondskefullt när man som minst anar det, när man väl stillat sin oro? Men då vet jag i alla fall hur det känns. Jag har en benägenhet att känna mycket, tänka mig in hos andra eller i situationer som kräver av mig. Nära till mina känslor, ja det är både på gott och ont vill jag lova. Att lida när man inte behöver det, eller att i förväg känna till hur det känns att faktiskt lida av något - är det verkligen bra? Ja, jag vet inte hur det är att faktiskt lida av sjukdomen - men jag vet en sak. Och det är ovissheten, att inte ha kontroll över det kroppsliga som kan hända en.