Forgetmenot

Jag kan inte glömma det jag läste för någon vecka sedan. En blogg ev en kvinna som bokstavligen trollband mig. Jag förstod att något hade hänt utifrån det senast publicerade inlägget som handlade om hur pappan på juldagen avslöjade att han haft en älskarinna och nu ville skiljas, fastän mamman inte ville det. Mellan raderna kunde man urskilja att det var inte det enda som tyngde henne. Jag fortsatte och det slutade till slut med att jag läste igenom hela hennes blogg. Då hade jag ett sammanhang, det gjorde ont i själen av vetskapen om denna kvinnas existens som hade fått missfall åtta månader tidigare och som inte skulle kunna bli gravid igen. Hur hennes smärta bara är hennes smärta och att pojkvännen inte kunde i sin vildaste fantasi förstå vad det innebär för henne. Gör mig fly förbannad på den manliga delen av befolkningen, vad vet de om kvinnligt och vad det kan göra med kvinnan om det gör henne illa. Även om de gärna vill ha barn har de ingen aning om hur det kan kännas att faktiskt inte få. Visst de kan vara steriliserade, men det är inte samma sak som att inte kunna få bära ett barn, vara kroppsligt förbunden med det och att sedan få hålla sitt barn i sina armar som man själv gett föda åt i nio månader. Kvinnans pojkvän skulle dessutom flytta ifrån henne (samma månad som missfallet ägde rum) för att han kommit in på en skola i Malmö och alltså få hålla på med sin dröm som hon kallade det. Hon har såklart ett val; att följa med ned och lämna allt inbundet och tryggt, eller att lämna sin älskade. Vad är minst värst? Jag tänkte ge en liten vink som kommentar men hann inte med det just då. Nu efteråt när jag försökt hitta henne finns hon inte längre. Jag har ändå inte glömt...