Nattliga insikter
Har precis dammtorkat och möblerat om lite på byrån som vittnar om att det är tjejrum man kommer in i om man går in där. Jag har väldigt mycket saker, och det mesta kan jag inte slänga bort. Det mesta är nödvändigt också; smink, parfymer, kammar av olika slag, flera etuier med smycken som örhängen och ringar. Och som pricken över i:et är såklart teven. Flera filmer och band har jag i beredskap när jag måste spela in om det kommer en bra film på teve. Senaste var En officer och gentleman som jag inte sett än, som jag tänkte sätta på lite senare idag. En film som jag faktiskt aldrig sett förut. På tiden... Magen har dessutom börjat kurra mitt i allt. Det jobbigaste var nog ändå när jag skulle tvätta håret. Jag kunde ju inte böja mig ned över badkaret! Har sådan jäkla träningsvärk i lår och rumpmuskler så att jag knappt kan sitta utan att det gör ont. Aj, aj... Axlarna värker också av någon anledning sedan igårkväll. Natten blev någorlunda vilsam även om kroppen kändes lite ur led. Mycket drömmar, återigen om försoning. Att två kompisar var höggravida var konstigare än konstigt. Men det var första gången inatt som jag drömde om bloggen och att jag skulle skriva i den. Började på flera meningar men tyckte inte alls att det blev bra. Det jag ville skriva om var något som jag hade drömt om lite tidigare på natten, nämligen att flyga, skärmflygning för att vara exakt. Jag ville skriva något som skulle få fram att jag inte kunde förstå att jag faktiskt har skärmflugit. Denna natt drömde jag att jag flög med min pappa på ryggen, skärm eller inte - men det var ganska läskigt när vi närmade oss marken med full fart utan att veta hur vi skulle landa. Hur kunde jag då en gång för länge sedan faktiskt ha skärmflugit? Jag tänkte väl förstås på den gången jag skärmflög, men i drömmen måste jag ha tänkt på det så som det händer i drömmarnas värld och alla de gånger jag drömt om det. Och där går det mycket mer dramatiskt till än i verkligheten. Jag vaknade lika oförstående om att jag en gång flugit, men påminde mig om hur det hade gått till på riktigt. Men höjden.. Hjälp, när jag tänker på det kan jag inte förstå att jag vågade mig upp dit. Fast ändå.. jag påminner mig om att det var ödet och en nödvändighet för mitt forna jag att fortsätta i mitt framtida liv.