Forgetmenot

Imorse vakande jag med vårkänslor trots mardrömmar om undvikelse. Varför drömmer jag ibland om försoning och andra gånger om dess motsats? Har det bara med mig och mina motstridiga känslor att göra eller vad är det fråga om? Jag lyckades i alla fall styra mina tankar åt det positiva hållet innan jag steg upp ur sängen. När jag var ordentligt vaken väcktes också den dagliga oron i min kropp om att mensen hade gått över tiden. Pms eller inte, hatar den. Bara hatet ger mig pms utöver den kroppsliga överkänsligheten. När man dessutom under dagen märker att den kommer att komma gör det förstås en lättad men också mer irriterad just för att man inte vill ha den. Det kan man verkligen kalla motstridiga känslor. Knaprat ipren fastän man kan tycka att det är världens skönaste värk när man verkligen väntat på att den ska komma. Rädslan är förstås obefogad - men en  märklig tanke inom mig säger att djävulen kan göra mig med barn. När jag en annan gång för länge sedan hade en ännu större kris, fastän det också måste varit helt befängt att tro det även den gången trodde jag att jag skulle behöva dö. Eller i annat fall, få barn. Skulle inte kunna tänka mig göra abort så länge jag lever. Hur kan man ta bort det som börjat gro inom en? Den där lilla flickan eller pojken som är en del av sig själv, som ska bli en egen liten person. Jag skulle göra allt för att få träffa den lilla, få se hur hon/han skulle se ut och lära känna krabaten. Denne som är bara min, och den förhoppningsvis involverade manlige parten förstås. Egentligen kanske det inte är så farligt trots allt om man får en liten minsting, så länge det är befogat och menat som en symbol för tvåsamhet.