Forgetmenot

Imorse när jag skulle få skjuts av mamma till caféet stannade vi fem minuter därifrån för att jag fick dödsångest. Ja, bokstavligt talat, för bränd lukt (eller snarare bilar som börjar ryka) har verkligen blivit en synonym för dödångest för mig. Tvingades stanna på en bussstation och kliva ur. Lyckligtvis var det inte mer än lukt och lite rök. Jag hann inte se mer när min mormor och morfar körde dit som en raket för att skjutsa mig den sista biten. Med bultande hjärta kunde jag knapp börja dagen och trodde jag skulle falla ihop död ett tag. Men med lite sysselsättning glömde jag snart bort händelsen tills nu, i skrivande stund. Hujeda mig, hur många gånger till ska jag behöva utsättas för detta? Varför? Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna allt jag drabbas av?