Forgetmenot

Vrålstark och skiträdd

Marie Göranzon berättar om sitt liv för Stina Jofs

 

Marie Göranzon berättar ärligt och rättframt i denna biografi om sitt liv från barndomen då hon fick höra att hon skulle styrsla sig, till ungdomen då hon med gott självförtroende stod på Dramatens stora entrétrappa och ropade att "Här pappa, här ska jag spela en dag" och senare vuxenlivet med dess relationer till vänner, kollegor, männen och såklart teatern.

 

1964 blev hon antagen till Dramatens elevskola med bland andra Lena Nyman och hon blev den första kvinnan med barn som fick chansen till den stora drömmen som många drömmer om. Ingmar Bergman som då var teaterchef och lärare på skolan var först tveksam om hon skulle klara det även om han tyckte att hon skulle komma in och bytte sedan inställning när hon väl gjorde det. Sif Ruud som Marie hade tagit teaterlektioner hos var tvärtemot säker på att Marie skulle klara det och tyckte det var bra att ha barn att tänka på. Hon blev genast en av de stora och kommande skådespelarna och fick tidigt jobba med de största regissörerna; Mimi Pollak, Per Verner-Carlsson, Alf Sjöberg och Ingmar Bergman.

 

Stina Jofs intervjuar även andra för att få en större bild av Marie. Som skådespelare får man bilden av henne att hon är en intellektuell sådan, att hon börjar arbetet i hjärnan och sedan tar ned det till magen och hjärtat. "Hon är skärpt och kräver att man är skärpt tillbaka", säger Jonas Gardell om henne, "annars blir hon förbannad. Man måste vara förberedd, veta vad man vill som regissör. Slarv hatar hon." Det känner jag verkligen igen hos mig själv från teatersammanhang.

 

Marie hyllar regissören Stefan Larsson som den allra största regissör hon har arbetat med, då han bl.a satte upp Höstsonaten med henne och Maria Bonnevie. Enligt Marie är han skådespelarnas regissör, han har respekt för skådespelarna och låter uttrycken bölja som hon kallar det för att lita på att man kommer tillbaka till och behåller det som var bra. Höstsonaten var både det svåraste och det bästa hon gjort. I mor-dotter-relationen som de gestaltade var det tunga känslor, kärlek och hat, men trots det var det enkelt med Marie beskriver Bonnevie. "Ibland var kontakten mellan oss så stark och tilliten så stor att jag tänkte 'jag tillhör dig nu'. Att hänge sig åt varandra så till hundra procent är en mäktig känsla. Det är teaterns magi."

 

När Marie beskriver känslan och avsikten varför hon spelar teater känner jag helt igen mig. "Det är en märklig upplevelse att känna hur den strålar emot dig, den där, vad ska jag kalla den, koncentrationen."..."Det är för sådana stunder jag spelar, den där intensiva, ordlösa kontakten med publiken." Det bästa rådet hon får av Erland Josephson är att spela mindre, spela lättare. Likgiltighet och lite lojhet. "Som ny i yrket vill du visa att du har många strängar på din lyra, men egentligen behöver du inte mer än en enda när du kliver in på scenen. Den insikten kan ta 30 år att få."

 

Bergman myntade uttrycket det göranzonska allmänningen när han regisserade henne i Fröken Julie. Hon var 42 år som Julie och Peter Stormare som Jean när Bergman sa åt henne att hon behövde ta ett rejält kliv. "Antingen stanna kvar i det välbekant allmänna som viserligen fungerar, eller också vågar hon som skådespelare ta klivet ned i djuet, upp i himlen." Efter vad hon själv kallar sitt liv värsta helg spelade hon som hon aldrig gjort förr. Hon släppte all teknik hon kunde och hämtade känslor från bortglömda minnen. Marie menar själv att nyckeln till riktigt bra skådespeleri är att våga göra sig sårbar. Bergman litade på att hon skulle klara det och hon gjorde det! Men Marie säger också att det tyvärr finns få regissörer som kan, vill eller vågar hjälpa en skådespelare över stupet.

Så visst är Bergman en legend som man som skådespelare skulle ha velat träffa. Även filmmanus skrivna som hans borde komma fler av, det ger både skådespelare det jobb de förtjänar och visar upp vad bra skådespeleri är, om man frågar mig.

 

Hennes första recension fick hon efter rollen som svägerskan i Rötter och löd: "Marie Göranzon som svägerska hade en blå klänning." Hon började storböla så mycket att en äldre skådespelare inte kunde hålla sig för skratt. Hoppas hon gillar min recension bättre.

 

I sista kapitlet frågar Stina vad makt betyder för henne. Marie svarar att hon förknippar ordet med ansvar. Att det viktigaste en person med inflytande kan göra är att inge andra med hopp.

Nästan alla som Stina pratar med menar att Maries styrka är att hon vågar säga emot, ifrågasätta och har modet att tala inte bara i egen sak utan också för andra. 

 

Jag slutar aldrig fascineras av dessa historier av skådespelare med sina erfarenheter och kunskaper om livet och skådespelarkonsten. Framförallt påminner hon om min kära mormor när hon levde. Snäll men rak på sak, djärv och rapp i käften och en lika stor portion humor som frikostig med kärlek. Hon verkar kort och gott vara en riktigt cool kvinna som det skulle vara underbart att få sitta och prata med en dag eller två!