Forgetmenot

En vecka utan blogging. Har mått riktigt dåligt, har inte varit läge att skriva. Det har varit ångest, vissa dagar har varit så tunga att jag varken orkat eller velat mig upp ur sängen. Det har gjort ont utanpå som inuti, vänner har funnits där och vissa andra inte. Det har varit ångest att känna, inte att skriva om. Men jag gör det ändå så här nu, kan inte göra annat. Jag har för första gången stött på människor som förstår ångest, och vet hur man eventuellt beter sig. Ingen är någon annan lik, likaså ångest om vad det innebär, varifrån djupet det kommer och vad som är rätt att göra och inte - men ändå är det något som man kan möta upp och förstå vissa människor med - det är svårt jag vet. Men M och B ni är ena riktiga skyddsänglar, jag skulle aldrig ha klarat den där kvällen utan er. Ni tycktes veta, förstå vad det gjorde med mig och vad jag behövde - och A, det beydde mest att du bara fanns där och höll om mig när det var som värst. Det är första gången jag förstår att uppskatta riktigt bra vänner, då jag nu inser att jag varken mår eller mått bra, och det steget känns. Steget att erkänna sig och förstå att man mår dåligt eller vad det än kan vara, som man behöver hjälp med. Men det svåra ligger ändå framför mig, att hitta och få en kontakt som kan hjälpa mig. Vad som nu kan hjälpa mig, jag vet inte. Hur går man tillbaka i tiden för att bearbeta något om man tror sig ha kommit över det? (Skilsmässan) När har man kommit över något? (Otroheten) Hur många gånger måste man återuppleva för att bli av med minnen, kan man bli av med minnen? (Våldtäkten) Kan man glömma smärtan i att ha ångest? Ta bort kroppens förmåga att ha ont? (Att ständigt ha tyngden över sig som både kan och inte kan ta emot mer, utan att det blir för mycket) Väntan är just bara väntan, på att få och ta emot hjälp. Men nu vet jag åtminstone. Första gången jag tar mig själv på allvar känns det som, som att jag inte alls klarar mig själv och att jag gör mig själv en stor tjänst, som att jag inte alls förnekar eller undertrycker mina problem och min ångest, ens för mig själv. Oerhört skönt på ett sätt, att med dessa underbara vänner vara öppen med att man mår dåligt. Samtidigt känns känslan av att må dåligt för att man mår dåligt, vilket leder i en ond cirkel om man då väljer att låtsas igen för vänners skull. Nej, det kommer att ta tid, men den där hjälpen kommer betyda en stor hjälp - bara jag inte är ensam om och med det, vilket jag inte är så länge jag har bra vänner omkring mig. I hemmiljö fungerar jag ännu sämre med familj som slätar över, förminskar problem, tycker att det mesta är pinsamt, som inte har förmåga att förstå och fatta just det och där jag vet att jag kan få mitt eget slängt tillbaka mot mig. Sorgligt egentligen, det är väl ett problem i sig. Men jag behöver inte problem om problemen som det är nu. Behöver bara fokusera på att det kommer att bli bra. Men det är svårt, när man mår dåligt ..