Text och skiss
I tre veckors tid har vi nu haft text och skiss, vilket har varit riktigt kul. Vi har varit blandade grupper tillsammans med pedagogerna, och så har vi fått texter. Varje grupp har bestått av två pedagoger och av oss skådespelare, tre eller fyra stycken. Jag har två av fyra gånger varit i grupp med tre i och haft riktgt bra texter att arbeta med. Det finns ju så mycket att hämta, och så mycket att komma på. Man utforskar flera idéer och tanken är att inte fastställa något, utan att bara visa var man är någonstans i utforskandet av scenen.
Senaste två veckorna har vi fått lite starkare scener att bita i. Min grupp, vi kallade oss för the snail crew (vi var bara tjejer), fick en riktigt bra och stark scen från Bernardas hus som handlar om mamman Bernarda som stänger in sina barn i huset för att de alla ska sörja mannen som gick bort, och det ska de göra i fem år. Vad som händer i scenen är att de hör något utanför huset, skrik och hojtande, och Martirio, mellansystern, förklarar vad som pågår. Det vill säga, en änkas dotter hade fått barn och för att dölja skammen dödande hon barnet och gömde det under några stenar. Men några hundar med mer skam i kroppen än vissa människor, rotade fram det och sprang och lade det på tröskeln till hennes hus. Och nu vill man slå ihjäl henne, döda kvinnan. Bränna synden ur hennes sköte med glödande kol, som Bernarda säger. Vi lekte med texten ganska mycket och hade en uppfattning om den innan vår lärare Anna kom och talade om vad hela pjäsen handlade om, att barnen var instängda, inte fick gå ut över huvudtaget - vilket vi inte visste från början. Vi prövade alla karaktärer, men vi förstod ganska snabbt vilka karaktärer vi trivdes bäst med. Jag med Bernarda.
På onsdagen gjorde vi en tortyrimprovisation där vi i våra karaktärer skulle agera som i ett korsförhör. Jag som Bernarda och M som Martirio skulle bara med ordet ja försöka få E som Adela också säga ja, men som bara fick säga nej. Vi använde oss av att binda henne på stolen med skärp och rep, hade en tändare att skrämmas med, en ficklampa att lysa i ögonen på henne. Sedan fick vi bara använda oss av oss själva och komma på strategier att få henne att säga ja. Impulsivt drog jag ned Martirio på golvet och hotade med att strypa ihjäl henne. Inget svar. Satte två fingrar över ögonen på henne som för att peta ut dem, och då fick jag ett ja av Adela. Övningen skulle föda fram brutaliteten inom oss, och jag kände verkligen att jag fick ut något av improvisationen. Adela den yngsta dottern, gav vi omständigheten att hon var gravid dessutom, vilket hon inte var i pjäsen.
Det var krävande (är!) att ständigt gå upp igen och igen och improvisera fram olika scenarion, och att följa sina impulser. Men shit, vad kul! Detta är mitt element! Det var svårt från början, men sedan kom jag in i karaktären ju mer vi talade om dem och ju mer vi höll på. Jag kände brutaliteten och den moraliska hållning modern stod för. Dagen innan vi skulle visa upp något fick jag en impuls att slänga en stol över scengolvet i min ilska över dottern, springa fram till henne och höja handen. Kände dock sådan olust inför det, och hejdade mig med orden "äckliga barn" istället. Den gången tyckte våra kära pedagoger var vår allra bästa gång. Vi gjorde ungefär samma scenario när vi visade upp (det kan aldrig bli samma scenario som innan, det är bara kopiering och blir mekaniskt) att jag slängde samma stol. Jag var så arg och var så inne i min roll, att jag inte förrän efteråt och när en annan grupp skulle spegla oss, märkte att ena stolsbenet hade borrat sig in och fastnat i kuben som vi hade som bord. Jag kommer ihåg känslan av kraften som jag hade under det ögonblicket, en ilska av Adelas bristande respekt till religionen och den moraliska hållningen som Bernarda stod för. Riktigt skönt, och en kul scen att jobba med. Något som jag verkligen skulle vilja fortsätta med, det är en intressant och komplex karaktär den där Bernarda. Jag som själv haft min religiösa/moraliska kris (bara i år), kände att jag kunde tillföra rollen någonting och att den gjorde samma sak med mig. Jag kunde verkligen känna och hålla med, identifiera mig något i det som hon kanske är. Vill gärna ta reda på mer om henne, och finna den hon är. Alla människor har ju någonting inom sig tror jag, en värme, sedan finns det omständigheter som formar den åt olika håll. Kul och skönt också att jag fick så mycket beröm efteråt. Kände att jag fick lite mer respekt efter min prestation av henne, när man inte visste att jag kunde ha sådan pondus som någon sade. Bara att jag gjorde sönder kuben var tydligen imponerande, haha.
Nu sista veckan fick vi en text från en pjäs som vi skulle kunna bra och karaktärerna i den. Lyckligtvis fick jag i den nya gruppen en scen ur Tre systrar, och det är den vi har läst en del i nu och som vi ska välja en monolog ur. Det var svårt den här sista gången just för att vi skulle ha hela pjäsen med i åtanke, det var inte lika fritt att improvisera fram och vi använde oss inte av egna, olika omständigheter. Det var annorlunda från förra gångerna. Nu fokuserade vi på att djupdyka ned i det som är Tjechov och lära känna våra karaktärer, våra pedagoger intervjuade oss och vi skulle svara i våra karaktärer till exempel. Det var svårt att ta till sig rollen till i början, jag såg bara bilden av Masja - kunde inte känna henne, men när pedagogerna sista dagen gav oss uppgiften att gå runt och skrika våra repliker, släpptes något och då började det hända saker på riktigt. Överdrivet blev överdrivet, och inte naturalistiskt som det först såg ut som. Trög start, med andra ord. Men det gick. Anna kom in en stund den dagen för att se hur vi låg till, och när vi gjorde ett genomdrag för henne satt hon och grät när vi var klara. Kul, då hade vi iallafall lyckats med någonting. Spänningen, som var mellan oss alla (speciellt mellan mig och S, a.k.a Masja och Versjinin) som vi byggde upp med avstånd och tempo. Kul att praktiskt förstå innebörden av de övningar som vi haft under de första månaderna, och som vi verkligen kommer ha nytta av sedan när vi ska sätta upp en hel pjäs. Men jag kände ingenting.
Det har varit en jobbig vecka, och det var inte roligare när jag inte kände något. Jag vill känna det jag gör. Men jag förstår nu innebörden i att det kan vara bra att inte göra det som en pedagog förklarade för mig. Att bara göra, det är handlingen som syns - det är handlingen som ska föda känslor och inte tvärtom. Vår manliga lärare förbjuder oss att säga att det känns som, och använda ordet känsla. Det är åskådaren som ska känna, inte skådespelaren. Det kan kännas bra efter en föreställning, men det kan vara dåligt - och tvärtom, man kan tycka att det gick dåligt, men det var bra. Jag förstår det absolut, men samtidigt vet jag att teater för mig är att jag vet hur det känns att se på teater - därför vill jag också göra det.
Tomhet ändå, för att det är slut med just det här nu. Krävande som sagt, att om och om igen göra samma sak, gå in med nya omständigheter och använda sig av sig själv. Men så jäkla kul. Att improvisera, följa impulser, jobba med text, skapa en scen och att spela upp framför publik och att få respons/spegling (vilket innebär att en annan grupp speglar, dvs berättar vad man nyss såg, vad som framgick och inte. Det är att lära sig i processen, och betoningen ligger i att det inte är någon "färdig" scen man visar upp, utan bara ännu ett utforskande av scenen). Lite svårt, det går inte att undvika den där prestationsångesten och att man vill att det ska gå bra. Men just med min snailcrew var det så skönt, och det kände jag i alla mina grupper i det stora hela, att det är processen och vägen igenom som det handlar om, utvecklingen, och inte ett färdigt resultat.
Senaste två veckorna har vi fått lite starkare scener att bita i. Min grupp, vi kallade oss för the snail crew (vi var bara tjejer), fick en riktigt bra och stark scen från Bernardas hus som handlar om mamman Bernarda som stänger in sina barn i huset för att de alla ska sörja mannen som gick bort, och det ska de göra i fem år. Vad som händer i scenen är att de hör något utanför huset, skrik och hojtande, och Martirio, mellansystern, förklarar vad som pågår. Det vill säga, en änkas dotter hade fått barn och för att dölja skammen dödande hon barnet och gömde det under några stenar. Men några hundar med mer skam i kroppen än vissa människor, rotade fram det och sprang och lade det på tröskeln till hennes hus. Och nu vill man slå ihjäl henne, döda kvinnan. Bränna synden ur hennes sköte med glödande kol, som Bernarda säger. Vi lekte med texten ganska mycket och hade en uppfattning om den innan vår lärare Anna kom och talade om vad hela pjäsen handlade om, att barnen var instängda, inte fick gå ut över huvudtaget - vilket vi inte visste från början. Vi prövade alla karaktärer, men vi förstod ganska snabbt vilka karaktärer vi trivdes bäst med. Jag med Bernarda.
På onsdagen gjorde vi en tortyrimprovisation där vi i våra karaktärer skulle agera som i ett korsförhör. Jag som Bernarda och M som Martirio skulle bara med ordet ja försöka få E som Adela också säga ja, men som bara fick säga nej. Vi använde oss av att binda henne på stolen med skärp och rep, hade en tändare att skrämmas med, en ficklampa att lysa i ögonen på henne. Sedan fick vi bara använda oss av oss själva och komma på strategier att få henne att säga ja. Impulsivt drog jag ned Martirio på golvet och hotade med att strypa ihjäl henne. Inget svar. Satte två fingrar över ögonen på henne som för att peta ut dem, och då fick jag ett ja av Adela. Övningen skulle föda fram brutaliteten inom oss, och jag kände verkligen att jag fick ut något av improvisationen. Adela den yngsta dottern, gav vi omständigheten att hon var gravid dessutom, vilket hon inte var i pjäsen.
Det var krävande (är!) att ständigt gå upp igen och igen och improvisera fram olika scenarion, och att följa sina impulser. Men shit, vad kul! Detta är mitt element! Det var svårt från början, men sedan kom jag in i karaktären ju mer vi talade om dem och ju mer vi höll på. Jag kände brutaliteten och den moraliska hållning modern stod för. Dagen innan vi skulle visa upp något fick jag en impuls att slänga en stol över scengolvet i min ilska över dottern, springa fram till henne och höja handen. Kände dock sådan olust inför det, och hejdade mig med orden "äckliga barn" istället. Den gången tyckte våra kära pedagoger var vår allra bästa gång. Vi gjorde ungefär samma scenario när vi visade upp (det kan aldrig bli samma scenario som innan, det är bara kopiering och blir mekaniskt) att jag slängde samma stol. Jag var så arg och var så inne i min roll, att jag inte förrän efteråt och när en annan grupp skulle spegla oss, märkte att ena stolsbenet hade borrat sig in och fastnat i kuben som vi hade som bord. Jag kommer ihåg känslan av kraften som jag hade under det ögonblicket, en ilska av Adelas bristande respekt till religionen och den moraliska hållningen som Bernarda stod för. Riktigt skönt, och en kul scen att jobba med. Något som jag verkligen skulle vilja fortsätta med, det är en intressant och komplex karaktär den där Bernarda. Jag som själv haft min religiösa/moraliska kris (bara i år), kände att jag kunde tillföra rollen någonting och att den gjorde samma sak med mig. Jag kunde verkligen känna och hålla med, identifiera mig något i det som hon kanske är. Vill gärna ta reda på mer om henne, och finna den hon är. Alla människor har ju någonting inom sig tror jag, en värme, sedan finns det omständigheter som formar den åt olika håll. Kul och skönt också att jag fick så mycket beröm efteråt. Kände att jag fick lite mer respekt efter min prestation av henne, när man inte visste att jag kunde ha sådan pondus som någon sade. Bara att jag gjorde sönder kuben var tydligen imponerande, haha.
Nu sista veckan fick vi en text från en pjäs som vi skulle kunna bra och karaktärerna i den. Lyckligtvis fick jag i den nya gruppen en scen ur Tre systrar, och det är den vi har läst en del i nu och som vi ska välja en monolog ur. Det var svårt den här sista gången just för att vi skulle ha hela pjäsen med i åtanke, det var inte lika fritt att improvisera fram och vi använde oss inte av egna, olika omständigheter. Det var annorlunda från förra gångerna. Nu fokuserade vi på att djupdyka ned i det som är Tjechov och lära känna våra karaktärer, våra pedagoger intervjuade oss och vi skulle svara i våra karaktärer till exempel. Det var svårt att ta till sig rollen till i början, jag såg bara bilden av Masja - kunde inte känna henne, men när pedagogerna sista dagen gav oss uppgiften att gå runt och skrika våra repliker, släpptes något och då började det hända saker på riktigt. Överdrivet blev överdrivet, och inte naturalistiskt som det först såg ut som. Trög start, med andra ord. Men det gick. Anna kom in en stund den dagen för att se hur vi låg till, och när vi gjorde ett genomdrag för henne satt hon och grät när vi var klara. Kul, då hade vi iallafall lyckats med någonting. Spänningen, som var mellan oss alla (speciellt mellan mig och S, a.k.a Masja och Versjinin) som vi byggde upp med avstånd och tempo. Kul att praktiskt förstå innebörden av de övningar som vi haft under de första månaderna, och som vi verkligen kommer ha nytta av sedan när vi ska sätta upp en hel pjäs. Men jag kände ingenting.
Det har varit en jobbig vecka, och det var inte roligare när jag inte kände något. Jag vill känna det jag gör. Men jag förstår nu innebörden i att det kan vara bra att inte göra det som en pedagog förklarade för mig. Att bara göra, det är handlingen som syns - det är handlingen som ska föda känslor och inte tvärtom. Vår manliga lärare förbjuder oss att säga att det känns som, och använda ordet känsla. Det är åskådaren som ska känna, inte skådespelaren. Det kan kännas bra efter en föreställning, men det kan vara dåligt - och tvärtom, man kan tycka att det gick dåligt, men det var bra. Jag förstår det absolut, men samtidigt vet jag att teater för mig är att jag vet hur det känns att se på teater - därför vill jag också göra det.
Tomhet ändå, för att det är slut med just det här nu. Krävande som sagt, att om och om igen göra samma sak, gå in med nya omständigheter och använda sig av sig själv. Men så jäkla kul. Att improvisera, följa impulser, jobba med text, skapa en scen och att spela upp framför publik och att få respons/spegling (vilket innebär att en annan grupp speglar, dvs berättar vad man nyss såg, vad som framgick och inte. Det är att lära sig i processen, och betoningen ligger i att det inte är någon "färdig" scen man visar upp, utan bara ännu ett utforskande av scenen). Lite svårt, det går inte att undvika den där prestationsångesten och att man vill att det ska gå bra. Men just med min snailcrew var det så skönt, och det kände jag i alla mina grupper i det stora hela, att det är processen och vägen igenom som det handlar om, utvecklingen, och inte ett färdigt resultat.
Kommentarer
Trackback