Fan för ilska
Fan, fan, fan! Första gången på länge som jag skriver fritt utan att tänka, och för att bara få ut. Förstår inte hur det kunnat hända, eller jo, det är på grund av att jag vet andra kan läsa och gör det. Och när jag är så förbannad över saker. Fattar inte hur jag kunnat låta det hända, att det hämmar mig. Arg på det nu också, på råga på allt, vilket jag nog varit hela tiden. Fan för ilska! Fan för att det bubblar så mycket under ytan. Såklart att det kokar över. Det fräser och det ryker, och risken att brännas är stor. Sänka värmen, jovisst, det är ju verkligen lätt. Jag hatar dessa utbrott, att jag är så nära bristningsgränsen. Att det är så lätt, minsta lilla, en liten droppe kan vara den som får bägaren att rinna över. Så många droppar, får mina droppar att falla tyngre till marken.
Idag har varit en fastklamrande dag. Det var sista dagen vi har haft text och skiss, sista redovisningen. Mycket tråkigt, jag har älskat det och vill ha ännu mer att bita i. Förvisso kommer vi arbeta med en hel pjäs till våren och börja på det sättet första veckorna, men då med pedagogtvåorna. Ettorna är de vi grundkursare känner bäst, och jag har kanske haft tur. Vissa grupper och personer bland oss har klagat lite lagom sådär, men jag har älskat alla mina grupper och tyckt det har funkat utmärkt. Det är synd att man inte har hunnit arbeta med alla i sin egen klass och med alla pedagoger. Jag vet ett par till som jag hade velat arbeta med, både av pedagogerna och av de mina egna. Men så vet jag ju också att en person skrev mig på sin lista som en sådan den inte vill jobba med. Synd! Men nej, det hade inte funkat, jag förstår det också. Det hade tagit en massa tid på relationen och gått ut över gruppen och arbetet. Men ändå irriterande! Att inte bli behandlad som alla andra. Klamrat mig fast vid denna dag, men är tvungen att inse att denna tre veckors period är över. Nästa vecka börjar vi med vårt monologarbete. Den stressen och oförmågan har legat över hela tiden, men nu måste jag på riktigt se över det. Måste maila vår gästlärare och ta reda på vad exakt man förväntas göra med den valda monologen till första lektionen, verkar lite oklart i klassen. Men den här eftermiddagen har sprungit iväg utan att jag lyckats göra det, vilken dessutom började med att jag ville ut och fotografera. Tänkte att jag behövde den lugnande verkan på mig, nu när snön ligger tjock och solen lyste lite dimmigt igenom. Jag hann ta två kort innan kameran indikerade att batteriet var exhausted. Kul! Borde även ha tagit mig in till skolan en sista gång och kopierat upp min monolog, men när jag väl hade den framför mig så krävde tanken mig att formulera vad jag skulle skriva till läraren. Och så bidde det ingenting. Plus att jag började tänka på julen igen, vilket inte är något kul. Fan! Och så ska man till systemet och köpa ut också. Plus chocken efter att ha läst de nyfunna bloggarna. Fruktansvärt jobbigt! Och sådant som man känner men kanske inte vill uttala, som bara skriker efter att bli skriken om - och som blir det. Så blir det fel! Arg på att inte bli behandlad rätt, och utifrån respekt till den man är som vän till en annan människa. Har nog dessutom inte kommit ur min roll från den här veckans arbete och som fick sin stund i rampljuset imorse, och som jag inte får arbeta mer med. Fan, fan, fan!
Idag har varit en fastklamrande dag. Det var sista dagen vi har haft text och skiss, sista redovisningen. Mycket tråkigt, jag har älskat det och vill ha ännu mer att bita i. Förvisso kommer vi arbeta med en hel pjäs till våren och börja på det sättet första veckorna, men då med pedagogtvåorna. Ettorna är de vi grundkursare känner bäst, och jag har kanske haft tur. Vissa grupper och personer bland oss har klagat lite lagom sådär, men jag har älskat alla mina grupper och tyckt det har funkat utmärkt. Det är synd att man inte har hunnit arbeta med alla i sin egen klass och med alla pedagoger. Jag vet ett par till som jag hade velat arbeta med, både av pedagogerna och av de mina egna. Men så vet jag ju också att en person skrev mig på sin lista som en sådan den inte vill jobba med. Synd! Men nej, det hade inte funkat, jag förstår det också. Det hade tagit en massa tid på relationen och gått ut över gruppen och arbetet. Men ändå irriterande! Att inte bli behandlad som alla andra. Klamrat mig fast vid denna dag, men är tvungen att inse att denna tre veckors period är över. Nästa vecka börjar vi med vårt monologarbete. Den stressen och oförmågan har legat över hela tiden, men nu måste jag på riktigt se över det. Måste maila vår gästlärare och ta reda på vad exakt man förväntas göra med den valda monologen till första lektionen, verkar lite oklart i klassen. Men den här eftermiddagen har sprungit iväg utan att jag lyckats göra det, vilken dessutom började med att jag ville ut och fotografera. Tänkte att jag behövde den lugnande verkan på mig, nu när snön ligger tjock och solen lyste lite dimmigt igenom. Jag hann ta två kort innan kameran indikerade att batteriet var exhausted. Kul! Borde även ha tagit mig in till skolan en sista gång och kopierat upp min monolog, men när jag väl hade den framför mig så krävde tanken mig att formulera vad jag skulle skriva till läraren. Och så bidde det ingenting. Plus att jag började tänka på julen igen, vilket inte är något kul. Fan! Och så ska man till systemet och köpa ut också. Plus chocken efter att ha läst de nyfunna bloggarna. Fruktansvärt jobbigt! Och sådant som man känner men kanske inte vill uttala, som bara skriker efter att bli skriken om - och som blir det. Så blir det fel! Arg på att inte bli behandlad rätt, och utifrån respekt till den man är som vän till en annan människa. Har nog dessutom inte kommit ur min roll från den här veckans arbete och som fick sin stund i rampljuset imorse, och som jag inte får arbeta mer med. Fan, fan, fan!
Kommentarer
Trackback