Forgetmenot

Söta Grete kom idag och jobbar med oss nu igen några dagar. Hon är en äldre kopia av Eva Röse, och har hållit på med Tre Systrar i åtta år om jag minns det rätt. Hon är djupt engagerad i den pjäsen, och därför ville hon att vi skulle läsa och välja monolog från den. Det var flera veckor sedan som hon var här första gången då vi sniffade lite på varandra, så klassen byggde sakta men säkert upp ångesten. Det har varit lite luddigt om vad exakt vad vi ska göra, och vad som förväntas av oss till första tillfället nu. Vi ventilerade vår gemensamma monolog ångest i klassen igår, efter att vi hade sammanfattat text och skiss - arbetet, och då kändes det lite bättre när vi tillät oss ha denna ångest, och att man kände att man inte var ensam om den. Dagen började bra, vi hade träning på golvet med avstånd, tempo och riktingar ända till kafferasten då vi hade ännu lite mer tid att både lugna och oroa oss själva. Hon hade talat om att vi skulle upp på scenen efter lunch, och att vi skulle diskutera om hur man förbereder sig innan det. Men som det är en och en halv timme mellan tio-fikat och lunchen så hann några få gå upp på golvet i alla fall. Snaran runt klassen drogs åt; pressen att prestera, inte veta vad man ska göra och att man ska framföra texten utan att kunna den utantill. Vi hade nog samma tanke allihopa att vilja dra ut på det så länge som länge, att inte vilja men ändå vilja det, att få det överstökat - man ska ju ändå göra det. En efter en gick vi upp, många hade samma monolog av vissa personer men bara jag har Natasja. Det blev en smärre lista före lunch, ändå satt man på spänn och tänkte på sin egen monolog när man lyssnade på de andra. Jag hade fortfarande inte gjort min innan lunch, och vi hann till och med tvårasten på tio minuter innan det blev min tur. Det vill säga, jag var sist. Jag bestämde mig där och då att jag ville ha två personer som Anfisa och Olga och körde monologen så som jag hade tänkt den. Men som alltid blir det inte alltid så som man tänkt sig, det jag har i huvudet kommer inte alltid ut. Det låter inte lika bra eller kommer kanske inte ens ut ur munnen så som det låter i mina tankar. Och jag är inte van med mig själv. Jag är inte vad med att höra mig själv, eller bra på att prata. Men det är något som helt klart jobbas på. Det gick som smort i alla fall, jag gick upp med tanken att det är som text och skiss, vilket det ju var idag, enda skillnaden att man är ensam. Jag kunde få fram innehållet utan att fastna för mycket i den skrivna texten men vissa ord behövdes för att inte hamna på villovägar. Första gången jag gör en monolog, wiie! Visserligen lite konstruerad av mig, men det är en enhetlig text som man gör själv. Inte helt ensam på scenen än, men idag var det bara leka och göra i stort sätt. Men det är intensivt, vi fick kanske inte kritik men ändå saker att tänka på när vi jobbar med texten till imorgon. Grete kom med en ny helt vinkel till mig, något som jag inte tänkt på. Jag hade bildat mig en egen uppfattning om Natasja, en ironisk sådan och väldigt arg, dock med än värme inom sig. Men det lyckades jag nog inte få fram redan nu, men min ilska rätt igenom tyckte hon var en bra utgångspunkt för scenen och att jag hade en speciell gest när jag skällde ut Anfisa och skickade ut henne ur rummet, ville hon att jag skulle bevara. Men min uppfattning förstår jag nu bara en är en tolkning, ingenting man vet utifrån texten. Självklart lyssnar jag på henne så som hon har forskat om pjäsen, men det är ju alltid kul att tolka fritt själv - men det kanske man gör senare, när man kan och vet allt? Jag fick en skön, varm kram efteråt av henne, när hon hade missat ett par av oss när vi inte fick tid till att rabbla monologen genom en lek. Istället ska vi tre få börja imorgon, vilket är väl tur det när jag har en tid att passa lite senare.

En intensiv dag som sagt, och väldigt insiktsfull. Man lärde sig mycket av alla andra, vad de ska tänka på och hur de monologerna är uppbyggda med de tjechovska pauserna och så vidare. Nervöst, men riktigt kul! Vilken lättnad när man väl hade gjort det, hela klassen kändes avspänd efteråt, och Grete sade till och med att man kunde se lystern i ögonen på de som hade gjort och klivit av golvet en gång på förmiddagen. Men att göra monolog är värre och det är en viktig del, man har bara sig själv. Det här är ingenting jämfört med när man ska stå och göra intagningsprovet till högskolan, intalade jag mig.