Ärligt härligt
Jag känner mig konstig. Jag är inte i fas med mitt bloggande. När jag bloggar vet jag i alla fall att jag fungerar som jag ska, att jag fortfarande har kvar mitt ursprung i mig som får flöda. Försöker fungera genom att blogga. Vet inte om det funkar. Bestämmer mig för att inte tänka på något alls just nu, istället låter jag fingrarna hänga med i tanken som är just nu är i hastighet med fingrarna och inte tungan. På det sättet drar jag bokstavligen ur mig det som håller inne, vill få ur mig det så att den där konstiga känslan släpper. Det är konstigt. Vissa stunder kan jag vara världens lyckligaste, känna mig helt över huvudet förälskad. Andra stunder kan jag inte hata, det är ett stark ord, men ogilla, och jag hatar att jag gör det - för jag vill inte. Men älskar jag, vet jag vad jag inte har och vill ha. Tänker jag för mycket kommer för mycket faktum upp till ytan och det blir ännnu krångligare. Tänker jag inte är jag inte ärlig mot mig mig själv. Jag vet ju vad det är som är fel mot mig själv. Men när kärleken blir för övermäktig spelar det nog ingen roll. För det är i den jag vill stanna. Vill bara ha något ärligt härligt som är beständigt.