Forgetmenot

Vad är ett förlåt? Ett ord vilket som helst, men ändå inte. Det är inget man säger utan att ha en tanke bakom, annars skulle det inte existera. Man måste mena det när man säger förlåt, annars är det ju inget förlåt. Eller? Kan man ta det för lättvindligt, eller kan man luras av ordet så att man inte lyssnar på det? Det kanske är just det som är det svåra/lätta; att man inte tar det för vad det ges och bara för vad det är. Oavsett om det menas eller inte har ju ändå ordet en styrka i att finnas till för vad det står för. Likaså kan man förmodligen känna mycket mer än man kan uttrycka och tycka att man vill säga förlåt fastän man inte säger det. Varför ska förlåtelse vara så svårt att erkänna? Svårt för den som ska säga det och för den som vill ha den. Vad ska man göra när man vet att ett förlåt inte räcker? När man vet att det inte gör någon skillnad från gång till gång när det åter upprepas och när man vet att man inte orkar mer? När man ändå vet att det enda man vill ha är en riktigt menad förlåtelse..?

Förlåta: uttrycka att man inte (längre) är ond lr ledsen på den som gjort en själv illa, tillge, ursäka, överse med; Förlåt! (äv.) jag är ledsen att jag besvärar, jag hörde tyvärr inte
(Enligt Bonniers Svenska ordbok den åttonde reviderade upplagan)

Jag trodde att det var tvärtom, att man uttrycker ånger för att man gjort någon illa osv. För att göra det mer konkret och förståeligt tänk på Jesus och hans otroliga förmåga att förlåta människorna som torterade och korsfäste honom. Men det handlade alltså bara om han själv och hans ogenomträngliga godhet som inte tyckte/tänkte/kände illa om någon trots den smärta han utsattes för. Så varför agerade dessa människor som hatade honom och lät sina känslor styra över deras handlingar? Skulle lika stor förlåtelse från deras sida ha gjort dem goda?

Räcker det med förlåtelse för att bli av med sina känslor för den utpekade? De tycker ju uppenbarligen så illa om denne att man visar det genom slag, hån och ja till och med bara ord ibland för att såra.

Förlåtelse handlar alltså bara om den egna personen och inte den andre?  Att man ska förlåta sig själv utifrån vad andra gör och det de känner mot en? Att släppa känslor som att vara ledsen, känna sig kränkt eller hysa agg mot denna person? Att faktiskt låta sig bli sårad? Vad har då ordet för betydelse om det inte är ett ord man ska säga till andra utan istället är ett sätt att hantera känslor?

Men hur ska då utövarna kunna förlåta om den motsatte parten inte har något med saken att göra och inte har några känslor med? Allt Jeus ustrålade var ju godhet. Vad ska då de ha överseende med om det inte finns någonting? Behövs det verkligen ondska, smärta för att kunna förlåta? Något som jag också trodde tvärtom, att när man ser godhet får svårt att se sin egen och inte tror sig förtjäna förlåtelse.

Vad är det då att bli förlåten? Att få tillåtelse att inte behöva lida mer?
Förlåtelse handlar alltså inte om att be om det, utan att ge det.
 
Det är ironiskt att förlåtelsens dygd ligger i att låta sig bli sårad utan att känna när den enbart existerar ur känslor, egna eller andras.