Filmmåndag
Min förmåga att se på filmer har jag känt varit lite si sådär med de senaste åren. Jag kan tycka att det är jobbigt att börja se en film som man inte sett förut och alltså inte vet vad den handlar om. Det händer inte så ofta, men ibland som sagt. Att se på film är ju ändå något passivt, det är ju inte krävande att göra. Jag tycker egentligen tvärtom, för det är det som jag tycker är bra med filmer, de som kräver mycket av tittarna och att man är aktiv i handlingen. De som är tunga och verkligen är bra. De som säger något, fast där säger jag emot mig själv lite grann eftersom alla filmer säger något - oavsett om det är mer eller mindre bra eller betydelsefullt. Betydelsefulla filmer!
Imorse såg jag Den nya människan av Klaus Härö som även gjorde Den bästa av mödrar som jag inte sett än. När jag började se den kände jag att min inlevelseförmåga inte riktigt ville infinna sig. Men den var bra, väldigt tragisk. Bra att visa hur det är, eller var i det här fallet, eftersom det är verklighetsbaserat. Den handlar om Gertrud som blev skickad till Odens lund, ett ställe där kvinnor som sågs vara missanpassade till samhället skulle observeras och träna i att arbeta. De som man ansåg inte kunde klara sig själva, de som kom från fattiga familjer. Det var familjer med många syskon, till skillnad från de rika som inte alls fick så många barn eller som hade råd att göra abort. Som unga kunde de adopteras bort till familjer medan äldre fick föras till Odens lund. För att bygga upp ett bättre sverige, krävde man att dessa fattiga kvinnor dessutom skulle tvångssteriliseras så att de inte skulle kunna föda fram fler barn med fel gener, i fattigdom som alltså inte kunde försörjas. Alltså Den nya människan. När Gertrud var där inne blev hon gravid med en manlig vaktmästare, som när han blev avslöjad av Gertrud förnekade henne och deras planer på att komma ut därifrån och bygga upp ett liv. Det enda alternativet för henne var att gå med på att steriliseras för att få komma därifrån. Hon ångrade sig eftersom hon hade blivit gravid och inte ville riskera att bli berövad sitt barn. Ett annat alternativ var att bli galen och få bli förflyttad till sinnessjukhus. Hennes försök att bete sig galen lyckades inte. När hon fick tillfälle att säga ett par ord till en ordnad fest på Odens lund, lyckades hon göra sig tillräckligt hörd av en journalist som fanns på plats och gav honom en journal av en tjej som hade varit där men som kommit tillbaka och tagit livet av sig när hon fick smaka på att livet utanför inte var så mycket bättre det. Det var början på det som kom att bli det nya sverige. Efter att Gertrud hade gjort sitt uppträdande blev hon dock bortförd i tvångströja därifrån. Tjugoåtta år satt hon på sinnessjukhus, hennes son hämtade ut henne. "Om jag blundar, vem är jag då?" Ja, det borde vi fråga oss lite oftare, för varför säga som det hör till när man kan säga hur det är?
Senare i eftermiddags såg jag ännu en film. Efter bröllopet av Susanne Bier. Den må jag säga var en mycket stark film. Rolf Lassgård, som var min idol när jag var liten, måste jag säga har gjort sin bästa rollprestation i denna film. Även snyggingen Mads Mikkelsen var med. Skådespeleri på maxnivå. Att jag dessutom är svag för danska filmer gjorde ju såklart att min inlevelseförmåga var på topp, till skillnad från i morse, och jag kunde verkligen känna Lassgårds ångest när han visste att han skulle dö. Men det är ju det som menas med sympati, att helt eller delvis dela någon annans känslor. Och medkänsla att spontant kunna leva sig in i andras känslor. Inte fastna i det, vill bara påpeka att jag kan verkligen kan hata det faktum att jag känner för mycket med andra ibland. Självklart bättre med sympati än antipati som är dess raka motsats, att istället ogilla någon eller dennes känslor. Men som sagt, älskade den här filmen. 20 av 10 från mig. Mycket sorglig och gudomligt bra.