Broarna i Madison County
Regi: Clint Eastwood
Manus: Richard LaGravenese
Skådespelare: Clint Eastwood, Meryl Streep m.fl.
Den här filmen är en riktig klassiker och lovestory tillika en gråtfest!
Två vuxna syskon möts för att skriva på dödsboet för deras mamma och förstår inte hennes sista önskan om att bli kremerad och utsläppt över en av de övertäckta broarna i trakten. Men när de hittar hennes gamla dagböcker och börjar börjar läsa i dem vecklas en
helt ny bild av deras mamma upp, samt en fyra dagars intensiv kärlekshistoria som kommer påverka även deras egna livsval i slutändan.
Fransesca (Streep) bor med sin familj i Madison County, Iowa. Barnen har blivit stora och mannen tar henne för givet. Hon ser till att det finns mat på bordet men ingen varken pratar med henne eller ser på henne, så som hon hade önskat. När familjen
åker bort över några dagar kommer fotografen Robert slumpmässigt körandes förbi hennes hus då han kört vilse. Hon följer med och visar vägen till en av traktens övertäckta broar som han har fått i uppdrag av National Geographic att fotografera. Dagen
slutar med att hon bjuder hem honom på middag. Hon får höra om alla hans äventyr och resmål som fotograf och lever upp då hon får hans bekräftelse. Snart kommer familjen komma hem igen och valet står mellan att följa med honom eller stanna kvar
som den goda frun och modern.
Jag älskar den här filmen som är en av de allra bästa jag vet. Den är fruktansvärt sorglig men ändå så fantastisk i hela sitt utförande. Med enkla medel byggs deras förhållande sakta men säkert upp och man känner för dem båda två. Temat innefattar
de livsval man gör och hur de påverkar en. Men som Robert själv säger så är förändring det enda man kan räkna med och att det ju finns en tröst i det. Det är en stark film som berör och som man inte kan missa!
The power of the dog
Regi och manus (efter förlaga): Jane Campion
Skådespelare: Benedict Cumberbatch, Kirsten Dunst, Jesse Plemons, Kodi Smit-McPhee m.fl.
Det här är en lågmäld västernhistoria som var väl värd sin oscarsnominering och som jag velade mellan när jag till slut gissade på CODA. Den baseras på boken med samma namn av Thomas Savage från 1967.
Berättelsen utspelar sig under 1920-talet i Nya Zeeland där bröderna Phil och George lever. När de driver sin boskap över prärien rastar de vid ett värdshus som drivs av änkan Rose och hennes son. Phil (Cumberbatch) är den burdusa, dominanta och ständigt
smutsiga brodern som inger både fruktan och respekt omkring sig där han går. George är raka motsatsen och inleder ett förhållande med Rose. När de flyttar till deras ranch börjar Phil mentalt terrorisera inte bara Rose utan också hennes son Peter
som är av den mer finkänsliga sorten.
Filmen var en riktig pärla som slipades fram under tiden man såg den! Filmen är som sagt ett manus efter förlaga och som handlar om homosexualitet på 20-talet. Filmens foto var magnifikt och tillsammans med den lågmälda historien med det briljanta slutet
skapade det en fantastisk film. Det var kul att äntligen se en film av Campion igen, och hennes regi var definitivt värd sitt pris. Cumberbatch var som vanligt superb med sitt subtila och ärliga spel och Dunst likaså. Även de andra två som var nominerade
lyste upp filmen och skapade kemin som underbyggde temat om undertryckt sexualitet och manliga normer. Associationerna går till Phantom thread och Brokeback mountain. Se, se, se den!
CODA
Regi: Sian Heder
Manus: Sian Heder, Victoria Bedos, Stanislas Carré de Malberg, Éric Lartigau, Thomas Bidegain
Skådespelare: Emilia Jones, Troy Kotsur, Marlee Matlin, Eugenio Derbez m.fl.
Ruby lever med sin dövstumma familj där hon är den enda hörande. De försörjer sig med fiske medan Ruby också går sista året i skolan. Snart ska hon jobba på heltid med familjen men då hon väljer musik som tillvalsämne blossar det stora sångintresset
upp och börjar tävla om hennes tid och engagemang.
Det här var en riktigt bra film som jag ansåg var den bästa av de Oscarsfilmer och trodde på som vinnare, fast jag bara hade sett hälften av kandidaterna till Bästa film - nomineringarna. Jag ville nog att den skulle vinna mer än vad jag trodde på
det då det var en klassisk coming of age - historia. Känslorna fanns där men var inte superhajpade samtidigt som det ändå blev en kontrast i det lågmälda vardagslivet. Dramaturgin satt som den skulle om än något förflyttad för att betona det dövstumma
temat, vilket också funkade helt okej för att det blev något nytt. Det var realistiskt helt enkelt! Mer behövs inte alltid.
Oscarsgalan 2022
Årets största filmhändelse och event är över för denna gång, och vilken comeback sen!
Efter ett par år med restriktioner och mindre tillställningar fick man nu äntligen se tre fantastiska komiker förgylla kvällen. Jag är supernöjd med natten! Per och Parisa skötte sig bra även om de inte alltid hade rätt fakta. Maggie Gyllenhaal var inte indirekt nominerad som Parisa påstod, hon var nominerad för Bästa adapterade manus med The lost daughter - och det förtjänt!
Det blev både som jag trodde och hoppades på att Coda tog hem vinsten för både Bästa adapterade manus och Bästa film och Jane Campion för Bästa regi. Även Will Smith och Jessica Chastain var väl värda sina vinster. Älskar även låten No time to die ju mer jag lyssnar på den! Gillade även Somehow you do med Reba McEntire, vilket definitivt är en artist jag kommer börja lyssna mer på. Encanto var en självklarhet, men den hade bra motstånd i sin kategori. Det hade även skådespelarna i deras respektive kategorier.
För bästa film fanns det egentligen bara tre riktigt enastående filmer enligt mig; Coda, The power of the dog och Belfast. Jag är desto mer besviken att The worst person in the world inte fick någon av sina nomineringar. Ännu en asiatisk film fick en statyett, Drive my car, vilket man bara kan gratta dem för.
Och så till den stora snackisen ...
När Will Smith gick upp och gav Chris Rock, som det såg ut, en redig smocka. Chris Rock hade som alla andra under kvällen dragit ett skämt, och denna handlade om Will Smiths fru Jada Pinkett Smith och att hon hade rakat huvud. Demi Moore rakade sig för rollen i G.I Jane och därför kunde han inte bärga sig efter film nummer två, som han sade. Man kunde se att Will skrattade lite, antingen för att det helt enkelt var lite kul eller som ett försvar av nervositet. Jada däremot himlade med ögonen och sekunden efter att Rock förstod att skämtet inte gick hem hos dem var Smith uppe och gav honom en välriktad örfil. Vi blev lika chockade som Rock men han hanterade det bra och förklarade att Will Smith precis hade slagit skiten ur honom. Smith fortsatte fly förbannad med att säga att Rock inte skulle ta hans frus namn i sin mun igen. Egentligen är det inte konstigt åt något håll. Rock gjorde ett plumpt skämt som inte gick hem, men vem gjorde inte det under kvällen. Det är oklart om han visste om hennes sjukdom som gör att man tappar allt hår eller inte. Om han gjorde det var det såklart ett hårdare slag under bältet. Det var först när Smith förstod att frun verkligen tog illa upp som han såklart fick dåligt samvete och instinktivt gick upp och gjorde som han gjorde. Våld är aldrig okej, men jag kan inte tro att han hade gjort samma sak på ett överlagt sätt. Han förstod nog också ganska snabbt vad han hade gjort och vad det skulle betyda för honom. Han såg verkligen inte ut att vilja vinna när hans kategori blev uppräknad. När han väl gjorde det skötte han det också bra med att be om ursäkt till akademin och sina medkollegor i sin kategori. Han grät sig igenom sitt tal och erkände att han hade blivit som den galna pappan i filmen han vann för, King Richard. Skammen syntes tydligt, när kvällen egentligen bjöd honom att vara stolt. Det var verkligen en olycklig händelse för dem båda. Båda förväntar sig förmodligen att den andra ska be om ursäkt först, så det återstår att se hur det fortlöper sig.
En händelserik kväll som sagt! Filmtittandet lugnar ned sig vare sig jag vill det eller inte till förmån för recensioner igen.
Längtar redan till nästa år! Tack #oscarsgalan2022
The tall man
The tall man
Regi och Manus: Pascal Laugier
Skådespelare: Jessica Biel, Jodelle Ferland, William B. Davis m.fl.
Filmen utspelar sig i en liten och bokstavligt talad utdöd stad i Kanada. Många barn har blivit kidnappade under åren och myten om att det är "The tall man" som tagit dem är både sanning och lögn för olika personer i befolkningen som fortfarande finns kvar. Julia (Biel) är en läkare och bor i ett hus i skogen. Efter att ha hjälpt till med en födsel och kommer hem till sin son David, som har barnvakt om dagarna, slutar kvällen i den förutbestämda tragedin. Han blir kidnappad!
Det här var en förvånansvärt bra och tankeväckande film. Biel står även som producent bakom filmen vilket hintar om att hon brinner för temat om kidnappade barn. Sanningen bakom kidnappningarna och tvisten som denna film har gör att den blir just så sevärd som den är.
Andra sidan
Regi och Manus: Tord Danielsson, Oskar Mellander
Skådespelare: Dilan Gwyn, Linus Wahlgen, Eddie Eriksson Dominguez m.fl.
Shirin har precis flyttat in i ett parhus med sin sambo Fredrik och hans son Lucas. När Fredrik måste resa bort i jobbet blir det Shirin som får ta hand om Lucas. Hans biologiska mamma är död och ganska snart får Lucas en ny, osynlig vän. Ljud börjar snart låta från grannhuset bredvid och Shirin börjar förstå att något mer är i görningen än att Lucas bara saknar sin mamma.
Jag blev överlycklig när det äntligen kom en svensk skräckfilm på svensk bios repertoar. Det här var en riktigt läbbig skräckfilm och snyggt gjort!
Det var klassisk skräck med pop up effekter som gjorde det de skulle. "Spökena" var även de klassiskt gjorda. Rörelsemönster, mask och ljud var som ett möte mellan The ring, Strandvaskaren och The grudge. Riktigt bra och läskigt gjort med en story som var helt okej.
Spider-man: No way home
Spider-man: No way home
Regi: Jon Watts
Manus: Chris McKenna, Erik Sommers, Stan Lee
Skådespelare: Tom Holland, Zendaya, Jacob Batalon m.fl.
Spider-man: Far from home från 2019 slutade med att superskurken Mysterio avslöjade Peter Parker som Spider-man. Den här filmen tar vid där den slutade och det finns två läger i stan: de som älskar Spider-man och de som inte gör det. Alla vill vara Peters vän eller vill få tag på honom. Polisen ger honom inte en lugn stund men kan inte hålla kvar honom. Både Peter och hans vänner M.J och Ned blir nekade en plats på universitetet MIT för att han skapat så mycket förstörelse omkring sig. När Peter träffar Stephen Strange och ber om hjälp har han ett förslag på magi som kan göra att alla kommer glömma Peter och det faktum att han är Spider-man. Men under tiden Dr. Strange utför trollkonsten kommer Peter ändå på att vissa borde komma ihåg vem han är, som fastern och vännerna. Ändringarna gör att något går snett och parallella universum öppnar sig, och snart kommer alla olika slags fiender in i deras universum.
Det här är upplösningen av Spider-man trilogin och med tanke på problemen som varit så kommer Spider-man antagligen inte återvända i Marvels universum. Det är förmodligen därför storyn blev som den blev. Det tog en liten stund innan handligen drog igång och när man var med på premissen så tyckte jag att den var lite lam. Jag hade förväntat mig en tyngre historia. Men å andra sidan var det som vanligt Peter tillsammans med hans charmiga vänner som gjorde filmen.
Storyn utvecklades därefter precis som man kunde förvänta sig. Det var bra underhållning och filmen gav många blinkningar åt både höger och vänster, bakåt och framåt. Vissa scener var helt klart episka! Trots att man skrattade högt av vissa saker var andra scener väldigt rörande och sorgliga. Temat uttryckte en ganska hoppfull känsla där självförtroende och godhet vs. ondska lyste igenom. Filmen knöt ihop alla tidigare filmer riktigt snyggt och skapade både bokstavligt och bildligt talat magi i. Är man ett Spider-man fan måste man absolut gå och se den här!
"With great power comes great possibilities."
Halloween kills
Regi: David Gordon Green
Manus: Green, Danny McBride, Scott Teems
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Judy Greer, James Jude Courtney m.fl
Denna andra del av den här nya moderna trilogin tar vid redan -78 och visar hur det gick till när de hittade och fick tag i Michael Myers. Efter denna exposition börjar filmen där den förra slutade, då de lurade ned Myers i Lauries hus och tände eld på
den. Ingen film utan Myers, och som trailern avslöjade kommer han ut ur lågorna och slaktar alla på plats. Tommy Doyle, som Laurie satt barnvakt hos i originalet, firar med sina vänner Marion och Lindsey från den tiden att boogeyman suttit inne i
40 år. Men när teven på klubben som de är på visar vilka som har flytt från mentalsjukhuset, triggas inte bara skräcken igång utan också hämnden.
Expositionen gjorde hela filmen och var episk! Jag var lite skeptisk innan och hade farhågor både om att den kunde kännas upprepande men även av det faktum att det talats så mycket om våldet och att det skulle ta över spänningen. Men att få se Sam Loomis
igen och känna hyllandet lysa igenom i de andra karaktärerna, och skådespelarna, gjorde att jag bara satt och njöt. Kyle Richards, Nancy Stephens och självklart Courtney som Michael från -78 återvände i den här. Frågan är varför inte Brian Andrews
som Tommy inte fick frågan istället för Paul Rudd som tog över rollen i film nummer sex. Visst var det lite mer fokus på våldet men det var snarare onödiga närbilder som inte behövdes, som ett krossat huvud mot marken. Spänningen var som vanligt oslagbar.
Då den förra filmen handlade om att man vältrar sig i våld och gärningsmän som var så populärt då, ger sig den här på att skildra lynchmobb och hur man vill sätta dit en person så mycket att man inte hör eller ser något annat. Det spelar inte ens någon
roll om man är ute efter fel person. Ämnet är stekhett. Det är inte så lite att man nästan hejar på Michael Myers i den här filmen, vilket kanske blir lite smått konstigt också för den här genren. Samtidigt kan man också förstå Tommy som går i spetsen
för lynchmobben. Det ser ut som att han har en utvecklingskurva, men den blir för subtil. Därför blir slutet som det blir också. Det är väl ingen spoiler att säga att Myers vinner då det kommer en tredje avslutande del.
Curtis som även står som producent för filmen hade en mindre betydande roll i den här och det är hennes dotter och barnbarn som står för temat. Det är tyvärr lite splittrat och ologiskt när Curtis i början av filmen ropar rakt ut när brandbilar kör förbi
att de inte ska släcka branden för att sedan hetsa upp stämningen genom att säga att han kommer komma till sjukhuset och sedan ha sin monolog som förklarar hela filmens tema och Myers som person. Älskade monologen i sin ensamhet, men utvecklingen
och skräcken går inte hand i hand. På samma sätt kan man både förstå Myers vilja i filmen men känna att den inte riktigt går ihop med hur han egentligen är - att sätta skräck och mörda alla på sin väg. Man har förmänskligat filmerna samtidigt som
man fortfarande vill övermänskliga Myers. Jag älskar det, men är ändå kluven till det. Det ska bli spännande att se vad de väljer att fokusera på och hur de ska vidareutveckla temat i den tredje filmen. Bara ett år kvar till nästa halloween ...
Old
Regi: M. Night Schyamalan
Manus: M. N. S., Pierre-Oscar Lévy, Frederik Peeters
Skådespelare: Gael García Bernal, Vicky Krieps m.fl.
En familj anländer till en resort där de blir varmt och personligt bemötta av personalen då de får en ankomstdrink vid entrén. Guy och Prisca går igenom en skilsmässa medan barnen Trent och Maddox blir kompis med resortchefens son Idlib. Tillsammans med några andra gäster får de kännedom om en orörd strand som ska vara helt fantastisk. Men de inser ganska snart att det är något konstigt med platsen. De börjar åldras, och det snabbt. När de försöker gå tillbaka samma väg som de kommit svimmar de av. De är fast på en strand som föråldrar dem, och de måste komma på hur de ska komma därifrån för att ens kunna överleva dagen.
Det här är ett ganska mediokert manus men med ett riktigt spännande koncept. Karaktärerna var ytliga och stereotypa, vilket bara förstärktes av temat att tiden gick fort för dem. Det gick för fort och det hade behövt vara lite mer trovärdiga beslut och mindre effektsökeri för att kunna göra en bra film av det här temat. Nu tog karaktärerna bara ologiska beslut som man inte förstod alls. Ändå njöt jag verkligen av att se den här filmen och såg hela tiden fram emot vad som skulle komma härnäst. Jag älskade konceptet - men det är ett mysterium för mig att Schyamalan inte bara ber någon annan skriva manusen på hans koncept och historier, som ju ändå är originella idéer. Utförandet är däremot inte bra. Det är ytligt och typiskt och replikerna är övertydliga, vilket inte bara fördummar publiken utan också karaktärerna. Till exempel skäller den femtonåriga Trent på sina föräldrar att han inte ska göra som dem och aldrig skilja sig. Alla karaktärer har sina olika problem och man både förstår och överraskas hur det kommer urarta sig för dem då alla åldras på sina sätt, vilket blir visuellt för mycket. Jag gillade slutet dock, och det är kul att se vår allas Gustaf Hammarsten prestera i en betydande roll i filmen.
Filmen är en adaption av ett seriealbum med samma titel som han fick i fars dag-present av sina tre döttrar, och som fick honom att fundera på åldrande och död.
Malignant
Regi: James Wan
Manus: James Wan, Ingrid Bisu, Akela Cooper
Skådespelare: Annabelle Wallis, Maddie Hasson, George Young m.fl.
På Simion Research Hospital ska man äntligen ta bort en cancersvulst på en patient som har levt med den ett tag. Men patienten Gabriel är som galen och bryter sig loss från bältessängen och dödar alla i sin väg. Tjugosju år senare lever Madison i en destruktiv relation med Derek som hon dessutom väntar barn med. När hon blir kastad mot en vägg och börjar blöda från huvudet försöker hon fly och låser in sig i sovrummet. När hon låser upp igen och går ned hittar hon honom mördad. Därpå följer syner som om hon vore med när denna varelse väljer sina offer att döda ... Det blir upp till polisen med hjälp av Madison och hennes syster att ta reda på vem det är och stoppa honom.
Wans nya skräckfilm som han har skrivit ihop med hjälp av sin fru Ingrid, har fått oförtjänt lite beröm och hajp runt sig. Det är en helt annan ingångspunkt än vad man är van att se från honom och tyvärr blir filmen också lite splittrad. Man vill säga lite för mycket, men jag förstår också varför man vill det. Filmen urartar sig till att bli mer av en thriller när skräcken upphör att vara läskig. Jag vill påstå att det är en blandning av Saw och The conjuring, när det är både övernaturligt och konkret på samma gång, med en väldigt tydlig lösning, vilket också bidrar till den splittrade känlsan.
De första fyrtiofem minutrarna är riktigt läskiga, sedan upphör det tyvärr när den riktiga storyn kommer igång. Man är lite före filmen hela tiden och det förtar effekten att det är en Wan-film. De så kallade tvistarna är förutsägbara. Det hade varit bättre att tvista om tvisten och bestämma sig för det ena eller andra. Nu känns det nästan som två slut som om man vill få till ett alternativt slut, även om det inte är så, vilket gjorde mig besviken. Men underhållningen är det inte fel på och utan att avslöja något så är det snarare för kul och skruvat. Det är ett tacksamt tema att göra skräck på, och utan att spoila tvisten blir jag definitivt inspirerad att hitta på en egen kortfilm om ämnet ECT i skräckgenren efter den här filmen.
En komikers uppväxt
En komikers uppväxt
Regi: Rojda Sekersöz
Manus: Jonas Gardell
Skådespelare: Johan Rheborg, Loke Hellberg, Jakob Eklund, Ulla Skoog m.fl.
Juha, 12 år försöker passa in i sin klass genom att vara klassens clown. Han är den enda som, till lärarens stora förtret, ställer upp och bidrar med något på roliga timmen. Den enda som ger lite uppskattning är hans bästa kompis Jenny som är kär i honom. Själv är han kär i den söta Liv. Hans andra vän Thomas är klassens hackkyckling och är också den som man får mest sympati för. Jakten på acceptans blandas med scener från när Juha i vuxen ålder står på Göta Lejons scen och blivit känd. Kväll efter kväll går han ut och får publikens jubel. Men minnena jagar honom ...
På SVT-play står det tydligt att det inte är en film för barn, men det är smärtsamt tydligt att även barn borde se den här filmen. Mobbing är ett ämne som aldrig kommer gå ur tiden och måste bekämpas och förebyggas på alla nivåer. Det är en djupt tragisk film som gestaltar problematiken att vilja ha kompisar som man vill ställa upp för samtidigt som det betyder att man sviker andra, de riktiga vännerna. Det är en ständig känsla av obehag och absurditet i filmen som skådespelarna och regissören lyckats fånga och gestalta väl. De vuxna och deras insyn med förståelse i barnens värld är frånvarande vilket bl.a. visas upp genom ett för pojken ofrivilligt kalas där det blir han som får trösta sin mamma i slutet.
Det är väl valda scener av mobbing; hot om våld, ensamhet i matsalen och sådana när man blir tvingad att bevisa sin vänskap för det tuffa gänget på olika sätt.
Man sätter både skrattet och gråten i halsen, för filmen bjuder verkligen på det ena och andra. I förbifarten får man till exempel se en pung titta fram under en kalsong.
Trots att filmen andas 70-tal är det ett ämne som är tidlöst och som måste behandlas av alla åldrar. Jag skulle säga att det är i mellanstadiet som det börjar bli somvärst och då det kan bli som jobbigast. I värsta fall kan det såklart fortsätta upp i åldrarna. Så håll dina barn i handen och se filmen!
No time to die
Regi: Cary Joji Fukunaga
Manus: Neal Purvis, Robert Wade, Cary Joji Fukunaga, Phoebe Waller-Bridge
Skådespelare: Daniel Craig, Léa Seydoux, Rami Malek, David Dencik m.fl
Bond är äntligen lyckligt kär och har ett förhållande med Madeleine sen Spectre. Hon säger att om det ska funka behöver han komma över Vesper (Casino Royale) vilket leder honom till hennes grav. Den första biljakten är snart igång och då han känner sig förrådd av Madeleine skickar han iväg henne för att aldrig ses igen. Filmen tar vid fem år senare i ett labb där man har tagit fram ett vapen i form av dna-kodade nanorobotar som är skapade för att kål på specifika personer. Vår nu pensionerade Bond, tillsammans med den nya agenten med hans förra nummer, tar på sig uppdraget att rädda världen åter igen.
"Ut med det gamla, in med det nya" som det sades i filmen - och det är precis det filmen vill göra. Det här är slutet på en era med Daniel Craig i spetsen. Jag har sagt det förr och kommer säga det igen: Connery är Bond-favoriten men efter honom kommer definitivt Craig. Dessa med Craig är rena actionfilmer och går inte att jämföra med de äldre originalfilmerna som är mysiga agentfilmer.
Det är helt rätt tema för denna avslutande film med Craig, och helt rätt uppdrag. Alla ingredienser som ska finnas med är där, inklusive hetsiga biljakter. Flera hyllningar ges ut och går tillbaka till de äldsta skådespelarna av M och framförallt till den första filmen, Casino royale och kärlekshistorien i den.
Vissa luckor och ljumma detaljer finns det, men de ögonblick av skönhet, tajming och den humor som bara Bond kan uppbåda, överglänser allt. Slutet är episkt!
Spiral: from the book of Saw
Spiral: from the book of Saw
Regi: Darren Lynn Bousman
Manus: Josh Stolberg, Peter Goldfinger
Skådespelare: Chris Rock, Max Minghella, Samuel L. Jackson
Zeke Banks är en polis som inte uppskattas av de övriga på stationen där han jobbar då han anmälde en kollega som misskötte sig för några år sedan. När ett mord begås får Zeke och en praktikant det på sig att kolla upp, vilket visar sig vara en polis
Zeke kände. När flera polismord begås på olika kreativa sätt i sann Jigsaw-anda förstår de att de har att göra med en copycat. Spelet har börjat ...
Det är 17 år sedan första filmen kom och i denna reboot av serien är det nu korrumperade poliser som faller offer. Med tanke på hur verkligen utspelar sig så kan man tänka att det är rätt i tiden. Chris Rock är uppenbart ett Saw-fan då han pitchade
idén för Liongate, skrev storyn och är exekutiv producent till filmen. Det är en film i smaken för alla som gillar Saw-filmerna. Man har även lyckats klämma in en bild på Jigsaw. Dock är den här mycket mer förutsägbar, man drar slutsatsen
om vem mördaren är tidigare än man kanske borde, vilket drar ned effekten om man jämför med speciellt första Saw-filmen. Saw-filmerna är ju fantastiska i hela sin serie, så som man har pusslat ihop dem, och första filmen är helt enkelt suverän.
I jämförelse med dem är Spiral mer en krimhistoria, vilket jag uppskattar. Det blir ingen blek kopia eller efterapning, fokus är mer på polisarbetet än slaktandet men den eftertraktade klaustrofobin med stängda rum finns där i slutet av filmen.
Man flörtar tydligt med första filmen, vilket är en fröjd för mig som manusförfattare. När den välbekanta musiken går igång gör även hjärtslagen det. Jag längtar redan efter fortsättningen och hoppas på att man fortsätter med det nya konceptet
som påminner om upplägget i Seven. Som alltid i alla filmerna (förutom första filmen, där wow-faktorn var total) kommer inte det riktigt tillfredsställande slutet i hur man vill att det ska sluta rent intellektuellt ... Men känslomässigt, och
för de som gillar vidriga tortyrredskap med tillhörande konsekvenser (själv blundade jag), lyckas även den här filmen!
The secret: dare to dream
Regi: Andy Tennant
Manus: Andy Tennant, Bekah Brunstetter, Rich Parks (baserad på boken The secret)
Skådespelare: Katie Holmes, Josh Lucas m.fl.
Miranda är en kämpande, ensamstående trebarnsmamma efter att hennes man tragiskt gick bort i en flygplansolycka. De bor i New Orleans när Bray, en mystisk man kommer på besök för att överlämna ett brev till henne med The secret som sigill. Men när
bara ett av barnen är hemma lämnar han det i brevlådan istället och som försvinner när stormen drar förbi. Han är positiv och hjälpsam då han erbjuder sig att fixa huset som förstörts i stormen.
Jag hade sett fram emot den här filmen och hade förväntningar därefter. Men tyvärr så blev jag gruvligt besviken. Istället för en story där huvudkaraktären borde ha fått lära sig attraktionslagen och de universella lagar som råder för att kunna leva
utifrån dem, så var det vilken story som helst med den vanliga enkla förklaringen som alltid ges. Boken är enkel och tydlig även den, så kanske borde jag förstått att filmen skulle gå samma väg. Men då Rhonda Byrne, författaren till den,
är medproducent till filmen trodde jag hon skulle göra mer av just den som en förlängning av sina böcker. Men icke. Rent filmiskt var den inte heller så bra. Dramaturgin och dynamiken var båda mediokra. Huvudkaraktären kändes inte som en
sådan, det var inte klart vem som var vad i förhållande till varandra och replikerna var övertydliga. Storyn i sig hade potential, men det hade inget med attraktionslagen att göra. Holmes var mycket bättre än sin karaktär och temat
låg mest i repliker, ytliga exempel och att det tydligt handlade om en negativ och en positiv karaktär.
Det jag hade velat se och förväntat mig var hur en karaktär tar sig från en situation till en annan genom att lära sig attraktionslagen och få erfarenheterna på vägen. Attraktionslagen handlar inte bara om tur; det handlar om att vara
i flödet, lyssna på livet och agera på möjligheter som kommer i ens väg. Det fanns det ingen skymt av i den här filmen. Det man ser är det man får, en mycket ytlig film utan någon som helst wow-faktor.
Agnes Cecilia - en sällsam historia
Agnes Cecilia - en sällsam historia
Regi, Manus: Anders Grönros (efter Maria Gripes bok)
Skådespelare: Gloria Tapia, Mimi Pollak m.fl.
"I hela sin rygg, i nacken och bakhuvudet, kan Nora känna att det finns någon bakom henne. Stående i dörröppningen. Alldeles vid tröskeln. Lika stilla som hon själv. Väntande. Iakttagande."
Bokens första kapitel gestaltar vad som pågår i lägenheten där Nora bor med sin nya familj. Hennes föräldrar omkom i en bilolycka när hon var fem år gammal och fick bara veta att de rest bort. Vid berättelsens början är hon 15 år när familjen flyttar in i en ny lägenhet då hon får ett stort rum i en avskild, egen del av bostaden. Nora är en inåtvänd person, har en väninna som försöker banta och umgås helst med sin styyvbror Dag. När de ska tapetsera knackar de i väggarna efter ihåliga skrymslen och Nora hittar på det sättet gamla saker från en svunnen tid; ett gammalt familjefoto, en bok om ryska folksagor och en gammal klocka som slutat fungera. Snart börjar Nora höra steg som stannar utanför hennes dörr samtidigt som klockan börjar ticka och gå baklänges. Boken faller ned från bokhyllan gång på gång med samma sida uppslagen. Tillsammans med Dag tolkar hon de tecken som kommer i deras väg och den oundvikliga uppgiften hon måste ta sig an, att ta reda på vem Agnes Cecilia är.
Det här en så fin historia. Sällsam är ordet. Jag såg den första gången när jag var jätteliten och tyckte den var riktigt kuslig. Det är den fortfarande. Väldigt skickligt filmad film, och det är inte konstigt att den vann Guldbagge för bästa regi och foto. Otroligt vacker, både i berättandet och utförandet. Det är många namn att komma ihåg i ett långt gånget släktskap. Men vilken historia sen, med betoning på historik. Titeln anspelar helt rätt och jag kommer definitivt att läsa om boken i sommar. Gripe skriver så inlevelsefullt och filmen fångar hennes stämning exakt. Den spöklika kusligheten är inte för mycket och de mystiska omständigheterna känns varken forcerade eller tillrättalagda. Hennes bakgrund vävs snyggt in och kompletterar temat som genomsyrar hela berättelsen. När jag läste boken som ung kände jag rysningen exakt så som Gripe beskriver det, nu känner jag det i kinderna och armarna också. Detta är en mycket fin, sällsam historia som inte får glömmas bort!
Bläckfisken och jag
Bläckfisken och jag (My octopus teacher)
Regi och manus: Pippa Ehrlich, James Reed
Skådespelare: Craig Foster, Tom Foster, Bläckfisken
Filmaren och fridykaren Craig Foster slog igenom med dokumentären "The Great Dance: A Hunter’s Story" för tjugo år sedan men återvände hem till Sydafrika efter att han blev utbränd. Han lever sedan dess på Sydafrikas västkust där jhan fridyker och
filmar i den atlantiska kelpskogen sedan flera år tillbaka. En dag hittar han en konstig formation på havsbotten och det visar sig vara en åttaarmad bläckfisk, octopus vulgaris. Sakta men säkert utforskar han bläckfisken och hennes liv lika nyfiket
som den undersöker honom. Man får följa deras vänskap och svårigheterna under vattenytan med alla dess andra invånare.
Det här är en fantastiskt fascinerande dokumentär om en bläskfisks liv och dess fantastiska egenskaper. Man får lära sig att de inte bara kan ändra färg och form utan att de har riktiga känslor, tillgivenhet, lekfullhet men också försiktighet som man
inte trodde man skulle kunna se i dessa djur. Intelligensen är magnifik trots den korta åldern på bara 1-3 år och att en arm kan växa ut igen efter att ha blivit av med en, går över människans egna förstånd.
Filmen är intimt och vackert filmad när han simmar ned och besöker den varje dag under drygt tre hundra dagars tid. Det här är inte bara en dokumentär om ett vilt djurs liv, det här en vänskapsrelation som är lika fängslande som dess blick. Se och hänförs!
The founder
The founder
Regi: John Lee Hancock
Manus: Robert Siegel
Skådespelare: Michael Keaton, Nick Offerman, John Carroll Lynch m.fl.
Året är 1954. Ray Kroc (Keaton) är försäljare för milkshakemaskiner och besöker restauranger för att sälja in dem. Det går si sådär bra men får en dag en förfrågan av två bröder, Dick och Mac McDonald, som driver en restaurang att de vill köpa åtta stycken maskiner. Ray åker ned till San Bernadino för att träffa dem och ser stora möjligheter när han snabbt får inblick i deras verksamhet som de frikostigt delar med sig av. Ray blir en del av deras franchisekoncept och blir hjärnan bakom vidareutvecklingen av den briljanta idén som bröderna redan hade skapat. Restaurang kanske man inte kan kalla det, det är snarare ett hak där man får köpa i en lucka och ta med och äta i sin egen bil. De förstår ganska snart att de behöver förändra konceptet även om de tvekar till att skapa fler restauranger. Enkelhet, snabbhet, kvalitet och låga priser är deras ledord.
Det här är historien bakom den berömda restaurangjätten som nu består av 37000 restauranger i 118 olika länder över hela världen. Samtidigt som det är en väldigt intressant inblick i denna franchisekedja så är det djupt tragiskt att förstå hur bröderna blev snuvade på inte bara en miljardindustri utan också sitt livsverk. Sedan 1940 hade de haft sin första restaurang i San Bernadino, Kalifornien och fick behålla den med villkoret att de bytte namn på den. Ray Kroc köpte marken bredvid och konkurrerade ut dem så att de gick i konkurs sex år senare.
Keaton gör som vanligt en fantastisk och trovärdiig rollprestation och man kan inte slita blicken från honom fastän han spelar en vidrig karaktär i jämförelse med bröderna. Se denna underbara, frustrerande historia som skildrar den nästan helt sanna historien om denna franchisejätte, dessa godtrogna bröder som grundade idén och affärsmannen som skapade den mest populära hamburgerkedja i världen.
En runda till
En runda till
Regi: Thomas Vinterberg
Manus: Thomas Vinterberg, Tobias Lindholm
Skådespelare: Mads Mikkelsen, Thomas Bo Larsen, Magnus Millang m.fl.
Filmen bygger på teorin av den norske psykiatrikern Finn Skårderud som sade att man presterar bättre och blir en bättre människa med en halv promille i blodet. Martin (Mikkelsen) är en trött och gammal gymnasielärare, eleverna klagar på honom och han
har det inte lättare hemma. På en 40-årsmiddag för en av hans kollegor bryter han ihop och anförtror sig till dem. En av dem känner till teroin om att man får bättre självförtroende och blir mer avslappnad med 0,5 % alkohol i blodet och Martin är
inte sen med att prova om det stämmer. Hans lektioner blir roligare, klassen gillar honom och snart är även hans arbetskollegor med på experimentet att vara salongsberusade varje vardag och nyktra på helgerna för att se hur det påverkar livet. Alla
lever de upp och presterar i sina klasser. Men som titeln antyder så höjer de såklart ribban.
Ämnet alkohol är inte finare eller fulare än vad man gör det till. Det är vad det är och budskapet blir därefter. Sjävklart klarar man av olika mycket och alla kan inte kontrollera att vara lite småfulla på jobbet. Den egna disciplinen ställs på prov
och är avgörande för om man är frisk eller sjuk. Konsekvenser följer därpå. Tonen är både lugn och fartfylld i en väl komponerad balans. Den första adrenalinhöjningen till när de plötsligt behöver mer för att känna något. Depressionen som
ligger under ytan. På samma sätt som man använder alkohol för att antingen fira eller trösta sig finns både känslan av glädje och tragik närvarande. Därför finns det heller ingen stark slutsats av filmen, vilket är lite smålulligt avslappnande.
Mikkelsen är som vanligt magnetiskt bra. Oavsett vad han spelar så går det inte att slita blicken från honom. Filmen handlar även om att bryta mönster, våga nytt och bli en bättre version av sig själv och det förkroppsligar han galant. Ämnet borde vara
viktigt vida runt och utan att ha sett de andra nominerade filmerna för Bästa internationella film, gissar jag att den här tar hem priset.
Nomadland
Nomadland
Regi och manus: Chloé Zhao, (bok av Jessica Bruder)
Skådespelare: Frances McDormand, David Strathairn, Linda May m.fl som sig själva
Ferm står vid en garageport i Empire, Nevada och lämnar alla sina tillhörigheter efter sig. Hennes man har dött och fabriken där han jobbade och de hade en personalbostad hos har lagts ned efter en ekonomisk kollaps. Det enda hon har kvar som hon tar
med sig är sin inredda husbil när hon påbörjar en resa utan mål. Hon jobbar där hon säsongsvis får jobb och får förslaget av en vän att komma och besöka denne där hon lever med nomader. Snart är hon en av dem då hon lever det liv hon gör. Livet som
består av vänskap och ensamhet på samma gång, hela världen som hem och huslöshet.
Det här är en mycket trovärdig film, dels för att de flesta av nomaderna hon träffar är riktiga personer som delar med sig av sina livsöden och dels för att McDormand själv har varit med och producerat filmen. Hon har länge haft en fantasi själv om att
när hon blir äldre ska hon byta namn till Ferm och leva livet i en husbil. Man får ta del av alla praktikaliteter, både svårigheter och lyckokänslor över det självvalda livet. Vänskaperna hon får är riktiga och man fäller inte bara en tår under filmens
gång. Det går inte att undvika tankarna som ploppar upp om alla livsval man har att göra och man fascineras över dessa riktiga, öppenhjärtiga människor som inte är skådespelare men som lika gärna kunde vara det. Och McDormand själv ser man inte skådspela,
hon bara är. Många av dem som hon interagerar med i filmen visste inte om att hon var en känd skådespelare och pratade med henne som om hon var en riktig nomad. Hon själv fann det överraskande tröttsamt efter en hel dag att bara vara just närvarande
och agera på de verkliga historierna hon fick del av.
Det är en riktigt rörande berättelse, vacker och mäktig i både den fiktiva och verkliga storyn samt skapandet av den. Det är naturen och världen mot den lilla människan.
Man blir en del av filmen när man får följa bilens färd på vägarna och överallt dit hon åker och insuper naturen. Jag vill bara se mer och ville se om filmen igen direkt efteråt.
En mycket värd film som förtjänar alla Oscar den är nominerad för. Det luktar storslam! Men som nomaderna säger: "Vi ses längre fram."
The trial of the Chicago 7
The trial of the Chicago 7
Regi och manus: Aaron Sorkin
Skådespelare: Eddie Redmayne, Sacha Baron Cohen, Mark Rylance, Joseph Gordon-Levitt m.fl.
1968 samlades fredsdemonstranter i Chicago för att protestera mot Vietnamkriget. Det som först började bra urartade till kravaller och slutade med att de sju som titeln syftar på blev anklagade för konspiration och anstiftan till upplopp. De ledare som står i täten för demonstranterna är några collegestudenter, två yippies och en medelålders man. Även Black Panther-ledaren Bobby Seale var medåtalad från början, men var egentligen inte delaktig utan blev en del av det för att han var svart och skulle skrämma upp juryn. Deras försvarsadvokat försöker hjälpa dem mot det uppenbara korrupta systemet som ideligen bevisar sig själv ju längre rättegången pågår. Michael Keaton gör en kort rollprestation när han föreställer den förra justitieministern som får vittna med sin syn på saken och då förundersökningen kom fram till att det var polisen som startade våldsamheterna.
Rättegången höll på från september -69 till februri -70 och utgången finns att läsa om man vill veta det riktiga händelseförloppet. Jag skulle hellre rekommendera att se filmen först så man blir intresserad av det. För det var en sjujäkla rättegång, må
jag säga. Det går bara uppåt i spänningen. Tempot är högt och skådespeleriet är visserligen på topp men ligger lite i lä för både manus och klippning, som gör hela filmen.
Sorkins är uppenbarligen sympatisör med demonstranterna och vinklar det till deras favör. Helt sant är det inte då även 192 poliser blev skadade i våldsamheterna som skedde från båda håll, men som instigerades av polisen. Bobby
Seale blev bunden och munkavlad även på riktigt för att han kallade domaren rasist, fascist och gris. I filmen satt han så bara en kort stund, i verkligheten pågick tortyren i tre dagar. Att Tom Hayden (Redmayne) läser upp namnen på de 4752 stupade vietnamsoldaterna är både sant och inte sant, det var Dellinger som gjorde det och började redan innan domaren kom in i salen. När han blev stoppad slutade det med att domaren såklart klubbade honom för domstolstrots, som är en återkommande del i hela filmen och den riktiga rättegången.
Filmen är en tydlig spegling vad som händer än idag när det kommer till polisvåld, rasism, makt, korruption och inkompetens hos de högsta hönsen.
