Forgetmenot

Igår var en jobbig dag. Jag gick upp tidigt för en tid hos psykologen som jag träffade första gången förra veckan, en man för första gången dessutom. Inte alls, det var en man som ville leka förståede på Ingesund, men han var å andra sidan religiöst kristen. Vill tro gott om alla, klart han inte var till någon hjälp för mig. Men den här mannen är väl helt okej, en tönt. Lugn och töntig, lite obekvämt. Vill inte gärna prata för att det känns olustigt om jag inte gör den, men å andra sidan var jag förvånad själv över att allting bara forsade ur mig. Men vad vet en man hur det är för en kvinna att bli våldtagen eller misshandlad ... Inte samma sak som för en man när han blir det, inte samma för alla människor heller i och för sig. Alla är sina egna öar. Väntar på att få en remiss till en annan psykolog, en ny eller bara en till. Jag tar alla jag får, bara jag har. Irriterande att hela tiden behöva berätta samma sak, samma historia om och om igen för nya människor som jag också sade till honom. Men å andra sidan är det väl kanske det som är grejen, att kunna göra det. Älta. Dra upp och fram det så att det inte ligger under ytan och kokar. Bli medveten. Jag är fan så medveten. Första gången igår fattade jag det, när han uttryckte det som att mina tankar på döden är ett symptom på depressionen. Jag som är i en depression. Ja, jag inser att det inte är normalt att tänka på döden och att inte vilja leva längre. Men hur kan medicin ta bort de faktum som drivit fram till det? Har ännu bara fått ångestdämpande, vilket är en lättnad att ha för en gångs skull. Men som jag inte vet om det verkligen funkar så fick jag hemläxa att träna på att andas i kvadrat varje dag på förmiddagen, eftermiddagen och kvällen till nästa gång vi ses. Har glömt bort det hela dagen idag. Får väl försöka i alla fall att  slappna av en liten stund snart. Dessutom gjorde jag slag i saken för min egen skull och frågade om det fanns en gynekolog i huset. Jag har gått på toaletten överdrivet mycket på sista tiden, utan att känna att jag behöver det. Jag behöver inte känna mig kissnödig för att kunna kissa, jättemärkligt. Och så svider det, men inte så mycket som jag har fått uppfattningen att det gör vid urinvägsinfektion. Utan att veta vad det var för fel på mig fick jag träffa en barnmorska som hjälpte mig med mina frågor, och bad mig göra ett urinprov. När hon kom med beskedet att jag hade blod i urinet blev jag livrädd, och jag skulle bli tvungen att träffa läkare. Hon lämnade mig och gick för att höra med läkaren när jag kunde komma tillbaka, och jag återvände tre timmar senare och fick göra ett till urinprov. Läkaren gav mig recept mot urinvägsinfektion, så nu har jag en massa tabletter att hålla reda på. De ska jag ta i fem dagar till varje måltid, plus mina ångestdämpande vid behov och neurol forte när jag känner mig lätt orolig och inte kan somna. Kommer jag dessutom få antidepressivt medel och dra på mig mer negativt skit (negativ energi drar till sig neagtiv energi) kommer jag snart vara ett levande apotek. Och jag lär snart känna varje läkare och sköterska nere vid min nya vårdcentral som ligger nära till hans, fem minuter hemifrån. Jag kommer säkert börja gå dit för varje skavank, vid minsta smärta eller fysiskt besvär, som så bara min tå som värker i sommartid efter att jag har simmat. Trevliga är de i alla fall! och så har jag hört att min pappas granne jobbar där nere som läkare. Hm! Trevligt att stöta på denne om man kommer hem och han känner igen mig som hon med urinvägsinfektion ...