Vad drömmer jag?
När jag vaknade inorse kände jag att sömnen, remsömnen hade gjort sitt. Den hade verkligen försökte bearbeta känslor och jag drömde om sådant som är ganska aktuellt, fast i förklädd situation förstås (Freud), därmed drömtydning.
Det var som ett dataspel, jag och min kusin hade klarat av många nivåer och hade kommit till en punkt där vi inte behövde börja om igen i vår lek. Men hon stängde av oss utan att spara oss, vi loggade in igen och vi fick starta där vi hade slutat. Nästa nivå hade vi någon inlåst att göra med.
Det var vatten, eller olja över marken och vi gick fram så snabbt vi kunde med försiktighet för att det inte skulle brännas under våra fötter så att det skule börja brinna. Som att det inte går att göra annat än att leva och vandra på, fastän så riskabelt.
Vi hade låst in den, men jag ville döda (som för att ta bort problemen), gå tillbaka för att se till att det är gjort. Men problemet hade tagit sig ut fastän det väl låsta rummet. Det blev en strid, jag drog i munnen som för att bända isär (som King Kong gör med en dinosaurie i filmen), lade en fot över huvudet på den och slängde sedan nedför ett stup där kroppen fastnade på marken när den föll på något stort som skar igenom. Jag gick tillbaka och följde stigen igen genom skogen. Hittade inte mitt sällskap och jag gick tillbaka en bit då jag stötte på den ena, och den andra var i vattnet. En person (som jag nästan får kalla barndomsbekant) var där, någon dök i vattnet med kläderna på och min mamma stod vid bryggan. Hon sade med bestämdhet att vi måste klara upp med varandra så att jag skulle få förtroende till henne igen. Ett snabbt automatiskt nej slapp ur mig, men kände möjligen ett annat svar. Det blev ett större följe som promenerade tillsammans.
Jag hade ännu inte åkt ifrån skolan, jag väntade fortfarande på tillfälle, ville inte åka. Plötsligt var jag i matsalen, jag såg att de flesta redan satt vid ett bord. Jag kollade vad det var för mat och tog en tallrik. Gick sedan dit, drog fram en till stol, och klämde mig in. Jag frågade min klasskompis som satt mitt emot mig om han skulle fortsätta att plugga till teaterpedagog, jag fick inte ett svar. Han kollade på mig, och hon bredvid mig började prata med varann. Jag lyssnade lite halvt på det hon sa, tittade på honom för att visa att jag inte hade glömt bort min fråga. Han lyssnade också på det hon sa, kollade på mig för att visa att han inte hade glömt bort att svara. En lärare gick förbi, snart var lunchen förbi och jag var bitter för att jag inte kunde vara med på lektioner. Jag hade ju slutat. Men jag var ju ändå kvar? Jag diskuterade grejen med att ta chansen igen nästa år, men det faktum att samma människor skulle vara kvar betyder att han också är kvar. Jag fick inget svar på vad jag borde göra.
Jag skulle behöva bli medveten i mina drömmar så att jag kan bli mer aktiv i dem. Komma fram till slutsatser där, och våga sådant däri som man kanske inte gör i verkligheten.
Det var som ett dataspel, jag och min kusin hade klarat av många nivåer och hade kommit till en punkt där vi inte behövde börja om igen i vår lek. Men hon stängde av oss utan att spara oss, vi loggade in igen och vi fick starta där vi hade slutat. Nästa nivå hade vi någon inlåst att göra med.
Det var vatten, eller olja över marken och vi gick fram så snabbt vi kunde med försiktighet för att det inte skulle brännas under våra fötter så att det skule börja brinna. Som att det inte går att göra annat än att leva och vandra på, fastän så riskabelt.
Vi hade låst in den, men jag ville döda (som för att ta bort problemen), gå tillbaka för att se till att det är gjort. Men problemet hade tagit sig ut fastän det väl låsta rummet. Det blev en strid, jag drog i munnen som för att bända isär (som King Kong gör med en dinosaurie i filmen), lade en fot över huvudet på den och slängde sedan nedför ett stup där kroppen fastnade på marken när den föll på något stort som skar igenom. Jag gick tillbaka och följde stigen igen genom skogen. Hittade inte mitt sällskap och jag gick tillbaka en bit då jag stötte på den ena, och den andra var i vattnet. En person (som jag nästan får kalla barndomsbekant) var där, någon dök i vattnet med kläderna på och min mamma stod vid bryggan. Hon sade med bestämdhet att vi måste klara upp med varandra så att jag skulle få förtroende till henne igen. Ett snabbt automatiskt nej slapp ur mig, men kände möjligen ett annat svar. Det blev ett större följe som promenerade tillsammans.
Jag hade ännu inte åkt ifrån skolan, jag väntade fortfarande på tillfälle, ville inte åka. Plötsligt var jag i matsalen, jag såg att de flesta redan satt vid ett bord. Jag kollade vad det var för mat och tog en tallrik. Gick sedan dit, drog fram en till stol, och klämde mig in. Jag frågade min klasskompis som satt mitt emot mig om han skulle fortsätta att plugga till teaterpedagog, jag fick inte ett svar. Han kollade på mig, och hon bredvid mig började prata med varann. Jag lyssnade lite halvt på det hon sa, tittade på honom för att visa att jag inte hade glömt bort min fråga. Han lyssnade också på det hon sa, kollade på mig för att visa att han inte hade glömt bort att svara. En lärare gick förbi, snart var lunchen förbi och jag var bitter för att jag inte kunde vara med på lektioner. Jag hade ju slutat. Men jag var ju ändå kvar? Jag diskuterade grejen med att ta chansen igen nästa år, men det faktum att samma människor skulle vara kvar betyder att han också är kvar. Jag fick inget svar på vad jag borde göra.
Jag skulle behöva bli medveten i mina drömmar så att jag kan bli mer aktiv i dem. Komma fram till slutsatser där, och våga sådant däri som man kanske inte gör i verkligheten.
Kommentarer
Trackback