Forgetmenot

. Punkt. Jag har kommit till en punkt där jag aldrig varit förut. Eller jo, kanske. Fast då var det så slutgiltigt på ett slutgiltigt sätt, även om jag byggde upp ett hopp om att kanske en dag. Nu är det äckligt bittert över allting. Som en syra. Som fräter. Känns som att bli förnekad igen, samtidigt som att det överdrivs. Varför bry sig nu? Jag hade behövt det då. Bara för att jag en gångs skull säger det som man egentligen inte vill höra. Men jag tänker inte låtsas om som att jag inte vill dö. Inte låtsas bort alla faktum, som andra njuter av i sin ovisshet och går in i försvarsställning om de får höra. Orkar inte. Ingen kraft eller vilja, ingen ork att orka. Säger jag att jag vill dö, så vill jag det. Jag vill inte ta livet av mig, men vill heller inte leva. Jag vill en sak, men samtidigt vill jag inte höra, känna sådant som gör ont och är därifrån. Inte fräta. Nu är jag inte där. Är du nöjd nu? Någonstans kommer alltså denna ovilja driva fram till viljan O. Låt det inte ske ...