Solens brunbrända barn
Kort svart hår som följer ett litet, perfekt format huvud och som mynnar ned i en smal nacke. Vill känna med fingrarna där, det sträva håret mot len hud. Varm solbränd, mörkbrun hud över axlar, armar och rygg. Tunna, smala armar men starka i sandens lek. Barnets glädje att vara barn, och dess allvar i leken. I tanken går jag fram och möts av ett par stora ögon kolla upp på mig. Kanske vill han komma upp i min famn. Kanske hoppar han ned i sin grävda grop. Jag skulle sitta på min filt och vaka varje ögonblick. Kanske vänder han sig om ibland och ger mig en busig blick. Men han skulle veta att han alltid har en hamn hos mig. "Underbaraste unge", skulle jag säga, "vad du är älskad!" I min omfamning skulle han säga till mig "Jag älskar dig också, mamma."