Forgetmenot

Värdelöshet. Meningslöshet. Tomhet. Godhet. Varför jag? Varför min bästa vän? Varför är det så? Hjälp mig, led mig på rätt väg igen, ge mig styrka. Ångesten finns där, kommer och går som den vill i vågor, när den väl gör det är med en våldsam kraft som om den hämtar allt som finns att ta från källan där allt finns. Som stora tsunamin väller de över mig och pressar ned mig mot golvet. Skrik och gråt är mina utlopp och begränsningar, kan inget annat än kräla på golvet, hålla fast mig i något och kippa efter andan. Gräver ned fingrarna och håller hårt i mattan, faller bakåt och känner tyngden över bröstet som om hela jorden sänker sig och finner tag i bordsbenet. Med mycket möda drar jag mig uppåt, alltid uppåt, medan mitt inre fortfarande forsar nedåt. Bara jag står upp. Kan inte längre dölja min själ bakom mina ögon, de hänger tungt ned och gör mig några år äldre. Men jag står upp, även om det forsar, rinner, porlar och så småningom stillar sig.