Forgetmenot

När jag ser mig i spegeln ser jag mig själv, men ändå inte. En förvrängd bild som av mosaik, som avslöjar ett lika trasigt inre bakom de blågröna ögonen. Den spegeln vill jag slå sönder, fastän jag vet att det blir fler skärvor. Skärvor som ristar i det blågröna inre. Vill inte se, vågar inte se, orkar inte se. Jag ser inte mer än min beslöjade blick. Slår ner blicken. Blir omhållen. Klamrar mig fast i det som känns igen, skriker tyst Håll om, Håll fast, Håll ihop mig. Vill inte lyssna på mig själv, på mina tankar som förstör. Varför är du ledsen? Jag vet inte, jag har bara varit det hela dagen. Bara jobbigt att du är arg på mig, och när det känns som att du undviker mig och vill göra det. Vill inte göra tvärtom och riskera att få ännu mera ont - när det är mest av allt jag behöver. Det ekar länge i mig, gör det ännu. Men ingenting ljuder över mina läppar. Ångest. Den ångesten kommer ta livet av mig ...