Forgetmenot

Det finns stunder då jag inte är rädd för mörkret.
Ikväll är en sådan kväll. 
Förenar mig med mörkret, känner mig ett med det.
Ser ljus och värme inifrån genom glasfönster -
kollar in och känner mig plötsligt sedd.
Men i mörker blir jag osynlig från ett öga inifrån sett.
Går vidare i mörkret. Låter mörkret vara min vän.
Sedan inser jag att jag går vid en vägkant längs en skog på andra sidan vägen.
Rädslan smyger på. Jag sneglar lite försiktigt in i skogen några gånger
fastän jag inte vill se en skogens konung komma ut framför mig och glo.
Skyndar på mina steg men känner en rädsla bli utbytt.
Förstår att en rädsla kan övervinna en annan.
Blir övermäktig mig själv. För en liten stund.
Vet ändå att rädsla är rädsla.
Att även om en kan övervinna, så kan den inte få den andra att försvinna.
Men det är en tröst.
När mörkret inom en skrämmer.