Forgetmenot

Det är en speciell känsla när man har sagt något som inte riktigt passar sig bara för att det inte är något man brukar säga, som om det vore tabu, och en tystnad istället lägrar sig som svar på tal. Som att man inte har rätt att ha så kul som man precis berättat att man har, eller som att det inte är en berättigat. "Brukar säga" ja, det betyder att det är någon som man borde kunna tala om det mesta med. Men ändå är det något så enkelt som avstånd, att det är någon som man har lika/samma värld med men som separeras och kommer så långt ifrån att de blir olika. Kanske handlar det om vilja, eller snarare ovilja att förstå, och inte bara oförmåga. Det är synd att det finns människor som man inte kan prata om det mesta med utan att behöva känna sig obekväm i vissa situationer, precis som att vissa människor vore kategoriserade. Man kan inte kategorisera människor. För när man senare möter dess raka motsats, när man lever i samma värld men ser den genom sina egna ögon, och får så mycket bekräftelse och uppmuntran att man får upprättelse, förtröstan och insikt i att den människan är som människor borde vara. Kanske är den också kategoriserad, men då till ens egen kategori. För man kan inte undvika det, man passar inte med alla människor. Värre är när det är någon i ens närmaste krets, och som har en titel i förhållande till en själv (då har den ju en kategori, men grejen är att avkategorisera) förnekar, både medvetet och omedvetet, till att oförståelse är svårt att ta till sig. Kan man däremot förstå det är man i kamp till att att bli en titulerad människa själv ...