En dikt om Visby
Till vår teveproduktion fick även jag uppgiften att lägga upp programmet till en början, och leta dikter till Thomas Jankert som skulle få läsa med hjälp av ackompanjemang av en ella-tjej. Den första jag hittade var ur en bok av Sonja Åkesson, gotländsk kvinna, Visby. Jag tyckte det verkade passande, men den visades vara för lång. Den andra jag hittade var Till en som älskar molnen, en jättefin dikt av Ebba Lindqvist. Men eftersom den också var en lång en så funkade inte heller den, och gemensamt bestämdes det en dikt av Allan Nilsson, Kallnad glädje som är skriven på gutniska, alltså ren gotländska. Eftersom Thomas Jankert själv är gotlänning, men talar rikssvenska, kunde han lätt lägga till sin gotlänska dialekt och läsa den utan svårigheter. Jag tyckte förstås att Visby dikten var bäst i sammanhanget. Men själv är jag förälskad i Till en som älskar molnen!
Visby
Vattnets friskhet når aldrig in i den bidande staden
Aldrig överklänges av glömska templets anfrätta skåror
Se, havets närhet men aldrig befrielsen
Havsblå hägring, men dagern grånad i gattet sipprar krum som
genom ett sotat lyktglas in över en kvarglömd medeltid
Den spetälske vittrar i muren
Jungruns vita själ vittrar i det sjunkna slottstornet
I palissaden lägrar stoftet valnötsträdens kronor
Den klockrena kören från S:a Katarina har sedan länge förtonat
Nu reder en skränande kråka sitt bo under de brustna valven
och tvärsöver torget på krogdörrens gnisslande skylt vaggar i
havsvinden en svärm av förskrämda sparvar.