Forgetmenot

Igår såg jag en föreställning av Thomas Jankert, som även har varit med i Keno reklamen. En äkta gotlänning, och en mycket god sådan. Med sina fyrtiofem minuter i rampljuset utförde han en monolog, eller om man så vill i berättelsen: en dialog med Gud, som förflyttade sig ut till publiken. Han hade skrivit manus själv, vilket handlade om människovärde och utsatthet. Han vill tydligt klargöra att det handlar om en människa som blivit hemlös och uteliggare, och inte om vilken hemlös som helst. Skulle man göra det, vore det som att "kategorisera och därmed också medverka till, och sluta an till de attityder som till så stor del medverkar till och orsakas av segregering." Han vill istället ställa människan i centrum, och spelar denna roll för att nå ut till folk så att det förhoppningsvis leder till en attitydförändring. Pjäsen var jättebra och rörande, och precis som han sade när han pratade med oss efteråt om att han skrivit så att alla ska kunna identifiera sig med mannen, den hemlösa - så kände jag mig alltför väl igen mig och höll starkt med om det han talade om ibland. Att människan är ett flockdjur, och när man kommer för långt utanför så riskerar man att dö. Därifrån kan och orkar man inte komma tillbaka utan hjälp. Att människovärdet bygger på det man har och ju mer man förlorar; fru, jobb, hus så försvinner människovärdet. Snart har man ingenting kvar, inget värde. I pjäsen blev han deprimerad, sökte vård och fick ingen, började supa. Han förde en dialog med Gud innan han skulle få komma upp till himlen, som om han ville och behövde ta farväl av sitt hem och sina ägodelar först. Men det han talade om egenvärde, "Det du tycker, är inte samma sak som jag känner." , där brast det för mig. Jag tycker att det är jättebra det han gör, när han dessutom nått ut till politiker, de som varit hemlösa, och nu till en folkhögskola hoppas jag att det kan komma att bli förändring. Alla har som sagt rätt till tak över huvudet. Men att se till individen och skapa gemenskap tycker jag är minst lika viktigt. Speciellt i en folkhögskola som verkligen står för den principen. Det är då synd att man inte kan känna största, möjliga gemenskap här - när det är just det jag har kommit hit för. En god man, synd att han försvann så snabbt att jag inte hann ge honom en kram.