Forgetmenot

Idag var jobbigaste bussresan hittills i min bussresekarriär. Det är vinter, det är kallt och trögt att gå. Var tvungen att stressa och var orolig att inte hinna med bussen som skulle gå från Borås resecentrum på grund av den lokala busstrafiken. Men kom med nöd och näppe ned i tid, busschaufförerna stod och derigerade vilken man skulle gå på, beroende på vart man skulle. Puss och hej, och ett "jag älskar dig" - så kom jag sist in i bussen och fick plats längst bak på mittstolen. Visserligen fick jag plats att verkligen sträcka på benen, och förmånen att faktiskt kunna se ut så att jag slapp bli åksjuk. Men jag hade precis fått en sådan fruktansvärd mensvärk precis när jag packade ihop mina saker, utan att förbereda mig helt problemfritt för det. Jag visste ju att jag skulle få, och trodde att det antagligen skulle dröja ännu lite mer som det brukar vid ångesttider. Men nejdå, det krampade lite extra må jag säga. Lyckades somna en stund och vaknade igen glad över att jag lyckats somna bort halva vägen, men jag insåg snabbt att bussklockan gick en timme för sent och att jag ännu hade tre timmar kvar på min fyra timmar långa resa. Det var bara att så snällt sitta och se tiden ticka på med smärtan bultande i mina nedre regioner. Vid Linköping fick samtliga gå av för att byta till sina respektive nya bussar, Stockholmsbussen via Norrköping var tio minuter för sen så jag stod och huttrade med ihopknipna ben innan den kom. Ganska fulla bussar vilket ledde till att vissa norrköpingsresenärer fick byta till bussen bakom för att några som skulle till stockholm skulle få plats. Jag satt dock kvar, plågad som jag var. Chauffören började köra ut men stoppades av att någon i bussen skrek att en bagagedörr var öppen. Han svor till och gick ut för att stänga igen den. Vi rullade åter igen, och då ropar ännu en person att vadå? Jo, en bagagelucka var öppen. Jag blev lika arg jag, varför dessa öppna bagagedörrar? Släng ut skiten, tänkte jag i mitt pms ursinne. Jag var glad att jag åtminstone reste lätt. Äntligen ut på vägen, men fasade för promenaden senare när jag var framme. Väl framme i Nörrköping fick jag vänta i tjugosex minuter på bussen som skulle ta mig till skolan. Jag gick in och väntade i vänthallen och träffade dessutom på en kompis från klassen, men glömde av mig själv i min yrsel att jag snart hade gått ut igen. Orkade och ville inte tanka på mitt kort med pengar, så jag låtsades betala och att det inte funkade och unnade mig att inte må dåligt över det på vägen. Rösten som ropade ut stationerna angav fel namn, men jag var så pass klar och blev glad över att jag i alla fall kan stationerna till och från skolan, att jag lyckades ta mig av på rätt station. Den långa vägen till skolan, som inte alls är så lång men som blir det i snö, blev ännu längre och mina steg kändes inte alls ta mig någonstans. Andas, tänkte jag, och andades. In genom näsan och ut genom munnen drog kylan. Två långa fortrusande tåg passerade mig. Närmare och närmare, fötterna blev tyngre och smärtan lättade. Jag planerade i tankarna vad jag skulle göra, det allra första sätta mig på toaletten och hoppa in i duschen, sedan äta. Sedan blogga. Sedan packa upp det lilla jag hade haft med mig. Duschens varma strålar rann över mig, värmde mig, sköljde min själ och grät med mig. Känner hur det ömmar i vissa kroppsdelar och i själen. Tycker mig hamna i en sorts psykos som för att spela schack med min rädsla. Yrseln kommer gunga mig till sömns. Tröttheten hos en orolig själ i en orolig kropp som vid oroliga nätter, är här för att stanna.