Forgetmenot

Jag känner igen mig om nätterna. Ligger och kan inte somna, tankarna finns där hela tiden på olika sätt, och känslan, ångesten. Undrar vad klockan kan vara. Förra julen var perfekt, den bästa på länge. Jag var trygg med någon, kan till och med peka ut höjdpunkten. Sen kom traumat. Tror att det bara hela tiden kommer nytt och att det går att glömma den förra ångesten, men vet och har sagt det själv att det bara har lagts på mer och mer och blivit tyngre. Ångest efter ångest, trauma efter trauma. Har man en gång varit med om ett trauma, kommer man med största sannolikhet att få vara med om ett igen, som att man skulle dra till sig det - enligt statistik. Psykiskt som fysiskt, går det att förstå att man är mottaglig - men varför? Våldtagna tjejer har i de flesta fallen blivit det flera gånger. Har man blivit våldtagen en gång, löper man stor risk att hamna i liknande situation igen, som om de skulle ty sig till det - enligt statistik. Kul, skönt - verkligen! Att inte veta om det kommer hända igen, utan om när. Det är inte längre toppen på isberget, jag ser nedåt nu, känner hela bördan. Efterskalv från något som inte ens syns. Ser jag? Vill jag se? Posttraumatiska jävla helvete! Vad gör man åt något som man inte kan göra något åt?