Forgetmenot

Jag är i en så konstigt jobbig sinnesstämning. Hela dagen gick ut på att vänta till kvällen då vi skulle ha åkt in till stan för att äta middag. Mamma hade till och med beställt bord för oss fem personer som skulle äta tillsammans. Men imorse redan kände hon sig dålig, och under dagen kom hon på att det inte är någon bra idé att åka in över huvudtaget. Det visade sig att hon fått blåskatarr, trots att hon varje dag dricker ett glas tränbärsjuice. Här sitter jag och väntar, en hel dag som jag inte hade något annat inplanerat för - och så får jag inte ens kvällen. Det är så typiskt mig, jag börjar bli riktigt bra på sådant här. Speciellt när mamma blir sjuk, blir allting förpestad av någon olycklig anledning. Nästan så att man blir sympatisjuk. Men nej, bara tröttsamt jobbigt. Så har man suttit framför datorn en hel dag och ugglat. Jag är förvånad att jag orkade ta initiativet till att cykla innan middagen, men det var bra av mig. Men att jag dessutom inte kunde somna förrän klockan tre inatt gör mig mer villig att gå lägga mig tidigt. Ska läsa och sedan sluta ögonen utan att tänka. Det var det sista jag gjorde igår när jag hade tänkt  på så mycket, och mints tillbaka på det gångna året - att jag insåg att jag hade fått så ont i huvudet att jag inte kunde göra annat än att sluta tänka. Lätt att säga - men när man är ett tillstånd då man egentligen borde sova borde man låta sig lägga ned tankarna och vila. Låta sig slappna av. Det är nästan så att jag blir lugnad av mina egna ord, som om jag kunde hypnotisera mig till sömns precis här och nu. Och ändå har jag inte förmått, eller orkat blogga tidigare idag. Men tänk, vad ett litet blogginlägg kan göra med en när man skriver utan att tänka. Det är något jag vill lära mig göra lite oftare, men när jag någon gång försökt så har det blivit ingenting av det. Man måste på samma gång som man vill skriva fritt och associerande, veta vart man ska. Dit jag ska nu är ingen annanstans än sängen och med orden godnatt.