Forgetmenot

Jag fattar ingenting. Här sitter jag igen, har ingenstans att ta vägen. Min pappa ville ha mina nycklar hem till honom (inte för att jag inte får komma tillbaka till honom, som är vad det först av allt låter som) för att han lånat ut sina egna till hantverkare över helgen. Skulle kunna be min brorsa om nycklar, men då får jag som sagt hantverkare som sällskap. Bättre det än här, måste jag i alla fall säga. Här bråkas det hejvilt, med ord som jag bara hör som mummel. När de ibland höjer rösterna förstår jag lite mer. Jag orkar bara inte. Alltid, alltid - samma gamla visa som börjar med att mamma säger till mig att hon fått nog. Det vet man sen hur det kan urartas, så jag tänker inte ropa hej än så länge till Åland. Jag åker inte dit med dem två, så är det bara. Om inte mamma fått nog, så är jag på bristningsgräns nummer tio. Herregud, jag fattar bara inte. Tydligen är mamma så lättretlig på honom, och kanske med fog för det också - men varför ska jag alltid hamna här i mitten. Jag orkar inte må som jag gör längre å mammas vägnar. Jag har försökt, verkligen försökt - bara Gud vet hur mycket jag försökt att ignorera eller åtminstone accepterat mina känslor. Personligen tycker jag inte om honom för fem öre, av det jag vet och själv fattat vem han är. Men för mammas skull måste man liksom acceptera och försöka lite grann, jag känner ju honom genom mamma. På något sätt måste hon ändå tycka om honom och vara kär, annars skulle man ju inte ens vilja försöka själv. Men så som hon vacklar med sina känslor har också jag mina stormar, tyvärr. Det är ju bara hennes, borde vara det. Men jag ser med mina ögon vad de håller på med, och jag blir rent ut sagt förtvivlad, förargad, förbanand. Det är inte rätt. Kan de inte bara göra slut på det en gång för alla ... De retar sig uppenbarligen på varandra, blir irriterade, ledsna och pratar och pratar sig igenom det tills nästa gång det händer igen. Så varför hålla på? När kärlek handlar om att vara bra för varandra, må gott. Ska man då fråga sig om kärlek kräver mer än bara kärlek, så är svaret ja. Respekt, är ordet. Mer eller mindre brist av respekt är orsaken till allt ont.

Själv har jag fått slängt rätt upp i ansiktet, ögonen i ett sms och öronen i ett telefonsamtal, att jag inte behöver tycka om en för att kunna umågs denne. Eller att vi behöver inte träffas om jag inte vill det, precis som att den inte bryr sig själv. Även det är respektlöst, i och med att man tydligen inte har någon respekt till sig själv. Strävar man efter att bli hatad eller ..? Så varför anstränger man sig så och fortsätter att träffas när man känner sig respektlöst behandlad? Är det kärlek ..? Har man inte från början respekt till sig själv, är det mördande självdestruktivt att försätta sig i den situationen.