Forgetmenot

Det finns
en saknad som man inte vill sakna.
En saknad som man kan misstolka som lättnad.
Det finaste har man fullaste möjlighet att få,
men tappa det då inte.
Ska du få det tillbaka finns det risk
att du måste börja om med
en kolbit. 
Du kan förlora även det,
och du kommer att gråta, 
du kommer att förbanna,
du kommer att undra om du någonsin
kommer kunna se med dina ögon på det viset igen.
Då är det svart.
Ingenting finns kvar.
Bara en känsla så djup, 
djupt inne i det rödaste dunkel
med revben som skydd, 
som du kommer vårda som det sköraste.
Men det är det enda.
Det är den enda.
  
Man måste låta en kolbit få göra sin resa till att bli en diamant.