Forgetmenot

Mikael Persbrandt - Så som jag minns det (Carl-Johan Vallgren)

 

Det är svårt att recensera eller i alla fall bedöma en självbiografi, så det här blir ingen traditionell recension mer än att man kan säga att boken handlar om Persbrandts liv från att han var ung pojke till där han är idag. Han är öppen med allt och man känner glädje och lättnad för hans skull efter att man har läst sista sidan och tittat på sista sidornas bilder.

Jag älskar alla historier och anekdoter i alla film - och teatersammanhang som han varit med om. Jag uppskattar att han nämner lite om varje film och pjäs han har gjort. Är själv lite ledsen att jag missade Dödsdansen och I väntan på Godot men har sett desto fler filmer med honom. Han är ju en magnifik skådespelare och det skulle helt klart vara en upplevelse att arbeta med honom. Har haft honom i mina tankar till en av huvudpersonerna i mitt långfilmsmanus Där himmel möter hav bl.a ... Så det hade varit intressant att veta vad han skulle tycka om manuset och rollen. Men om jag skulle våga skicka det vete fan ...

Man skrattar och gråter om vartannat med honom genom boken och jag känner igen mig i hans beskrivningar av ångest och uttittande när det handlar om att må dåligt och framföra något på scenen. Men vad man kan prestera av det sen! En gång med en scen ur Bernardas hus slängde jag en stol över scengolvet som visades ha fastnat i en kub då ena stolsbenet hade borrat sig in i den. Behöver jag tillägga att jag var Bernarda ...

Den bästa historien var när han beskrev sitt antagningsprov till scenskolan och han hade gått vidare och skulle improvisera i par. Juryn satte då ett äpple i händerna på  honom och gav honom uppgiften att göra något med det, vilket han också gjorde. Han åt upp det! Juryn var såklart måttligt roade men som läsare skrattar man högt. Vem skulle inte om man får något ätbart i handen att improvisera med, skulle jag säga. Han kom inte in och slutade också att försöka, resten är historia - och vilken en sen!