Forgetmenot

The Room av Tommy Wiseau och The disaster artist av James Franco

Det blir två flugor i en smäll den här gången, dvs en recension av två filmer på samma gång. För den förstnämnda är verkligen inte bra och man baxnar när man ser den. The room är dålig rakt igenom på alla punkter och har blivit klassad som världens bästa sämsta film. Den sistnämnda gjord av James Franco gör samma procedur som Wiseau gjorde med The room, dvs regisserar, producerar och spelar huvudrollen själv. Den blev Oscarsnominerad för bästa manus och gör The room, eller snarare Wiseau, till sitt rätta. 

The room handlar kort och gott om Johnny vars flickvän är otrogen mot honom men som av någon outgrundlig anledning är kvar hos honom. Ett helt okej set-up, men hur filmen görs sen. Dialogen är under all sin värdighet, skådespeleriet likaså, sexscenerna är bara bisarra och huvudkaraktären som är en riktigt udda typ, som egentligen inte gör något fel, bryr man sig inte om. Känslan av såpopera infinner sig och man vill bara att filmen ska ta slut.

 

The disaster artist handlar om Wiseau och hur han skapade The room. Man har spelat in i stort sett hela The room med nya skådespelare och med framförallt Franco som Wiseau. Vissa scener är ökänt dåliga och filmas som med en bakomkamera. Men filmen är tack och lov inte bara en bakomfilm till The room och det finns en egen mening med den här filmen. Och det är helt klart en hyllning till Tommy Wiseau. 

Efter att jag såg The room kändes det surrealistiskt att den ens finns och att jag gav min tid till att se den. Efter The disaster artist får man dock större förståelse och sympati för Wiseau då det framgår hur han helt enkelt har bekostat allt själv för att få ihop en långfilm med sin bästa vän Greg. James Franco har gjort sitt jobb grundligt och det är tydligt att han hyser stor sympati och respekt till Wiseau. Man får lätt tankarna tillbaka på Mrs. Florence Foster Jenkins som trodde att hon kunde sjunga men som var helt tondöv. Men inte gav hon upp för det. Att lyckas med att göra världens sämsta av något funkar nog bara en gång. Och det är ju en sorts prestation det också. Att filmen fortfarande ses och pratas om gör den till ett måste för alla cineaster att se!