Forgetmenot

Efter 380 sidor har jag äntligt blivit klar med Upptäcktsresan av Sally Salminen, min mormors moster. Vilken resa! Vilken upptäckt! Jag som trodde att jag läste för att bli klar med den, men nu vet jag att jag läste den för att jag ville läsa den. Det är aldrig målet, utan resan, som är meningen med hela färden. Som hon också skriver i det första avsnittet, innan hon börjar skriva ned alla sina dagboksanteckningar, vill hon göra klart för meningen med sitt skriveri. Förutom att direkt skildra sin livshistoria är det allra mest en strävan efter klarhet om en till synes slumpmässig klarhet. Att om möjligt finna ett sammanhang. Så som hon alltså fick klarhet om sin uppväxttid fick man följa med på en oförglömlig resa som trots allt hade ett slut. För hur ska man avsluta en självbiografi? Det är något som brytt mig en del. Det är synd att jag aldrig hann träffa henne. Kunde jag få en stund med henne skulle jag fråga hur hon lyckades avsluta sin. Som svar skulle hon förmodligen ge att det inte är något slut, att det ju är en början på resten av hennes liv.

Märkligt är att trots att jag aldrig hann träffa henne känns det som att jag känner henne. Eller känner och känner, men ja.. känner mig lik i sinnet med henne och med sådant hon kunde beskriva. 

En gång blev hon till exempel väldigt osams med en av sina systrars make då de diskuterade om äktenskap och hur tidigt eller sent man ska ingå i ett sådant. Han tyckte att det var bäst att, åtminstone för mannen, vuxit ifrån den lösaktiga ungdomen och vunnit erfarenheter innan han bildade familj. Hon blev eld och lågor och ropade till honom att hon aldrig ville godta att en människa först levde i alla slags utsvävningar och därpå gav äktenskapet det som var kvar. Att det inte var gott nog för äktenskapet. De skildes ett kort ögonblick innan han kom tillbaka och insåg att hon nyss hade sagt att hon tyckte han var ett svin. Han bad henne då att flytta nästa morgon, men istället tog hon sitt pick och pack och begav sig ut i den sena kvällen. Hon tyckte det var klokast att göra så, att i sina icke-normala tillstånd skiljas åt. Väldigt underhållande och förnuftigt. Varför vänta, med risk att bli "normal" och låta det bli ännu konstigare? Relationen till honom och systern tillsammans bröts, och tystnad var enda möjligheten tills det kunde tas upp igen då man också kan förstå att relationen är mycket mer dyrbar och ömtåligare, eftersom smärtan fortfarande finns kvar men på ett innerligt sätt. 

Inte långt därefter bodde hon första gången helt ensam och var självförsörjande då hon med något bitter ton undrade när man ska komma dit då man inget mer begär, inget längtar efter och ingenstans mera vill komma. Hon trodde först att det var våren som kom som gav henne en obegriplig törst, men hon förstod att det var ensamheten som tryckte. Liksom jag, hade hon alltid tyckt om ensamheten, den frivilliga sorten. Men att hon nu befann sig i den situationen gjorde henne betryckt. Hon ville kunna dra sig tillbaka, ha sina kvällsstunder då man får bli sentimental, sorgsen, orimligt glad, tukta sig själv och forma sig själv lite efter sin egen vilja och inte bara efter omständigheterna - för att citera henne. Och vem behöver inte det, men sant som hon säger att tvungen ensamhet är tung, tvunget sällskap är tröttande. Likaså är det stor skillnad att längta med sorg och otillfredsställelse, eller endast för att själen inte hör hemma i detta liv.

Några sidor därifrån kan jag åter känna igen mig när hon skriver att hon insett att det är hon själv som alltid ofrivilligt skapat avstånd mellan sig och andra och att det normala tycktes vara att ha avstånd och i hemlighet önska kontakt. Att det är varaktigheten, eller snarare bristen av den som berott på henne själv. Det konstiga men som jag själv vet är sant, är att vetskapen om det bygger upp ens självkänsla och fungerar som motvikt då man faktiskt känner sig nedstämd över klyftan mellan sig och andra.

Om det är värdsliga känslor eller inte vet jag inte, men att jag på håll är släkt med henne är ganska påtagligt för mig. Ibland när jag läste kunde jag nästan känna hennes närvaro, som om hon någonstans ovanifrån såg på vad jag läste och hummade instämmande med mig. Som om hon ville säga mig något. Att hon genom sin bok talar till mig och säger att såsom hennes förflutna ligger bakom henne, finns min framtid lika given framför mig.

Så har man sprättat upp nästkommande bok, Min amerikanska saga, som börjar där den första slutar då hon emigrerar till Amerika, vilken nog inte bygger på dagböcker om jag minns rätt från när jag bläddrade igenom den för att blåsa liv i den. Alla dagböcker från hennes ungdomstid slutas med en dikt som summerade det hon bar på av ensamhet, hopp och förtröstan