Själv-förtroende/känsla
Självförtroende är när man har mod nog att göra saker som man vill, och känner sig trygg i sig själv. Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående. (Wikipedia.) Alla människor har mer eller mindre bra eller dåligt självförtroende. Och ibland kan det såklart svaja av helt resonliga orsaker, ingenting att kritisera. Visst, min självkänsla är förmodligen större än mitt självförtroende. Vad som nu verkligen menas med det... Lyssnar man på ordet självförtroende låter det väl mest som förmågan att kunna tro på sig själv, förlita sig på sig själv? Eller? Självkänsla låter som det låter, att man ska känna sig själv så att man ja, kan leva i symbios med sig själv för att orka med livet "ensam", som man är men alltså inte känner sig. Vill man däremot komma ifrån sig själv, vara någon annan kanske man borde fundera på självförtroendet och självkänslan. Inte fan vill jag vara eller se ut som någon annan. Jag är nöjd med mig själv som jag är och tror på henne till hundra procent, blyg eller inte. Hur frustrerad blir man då inte när ens egen pappa kommer och rent ut sagt klankar ner på mig och säger att "alla vet att du inte har något självförtroende eller självkänsla". Vad fan menar karln?!? Det säger bara mer att han tydligen inte vet vem jag är. Man kan ju fanimig inte säga nåt om folk som man inte vet något om! Idioter! Såklart man blir nedtryckt och känner allting svaja på en svag, osynlig tråd när man får sådant kastat rätt framför ansiktet på mig. Var det meningen att bevisa sitt påstående just då för ögonblicket fick han det verkligen bekräftat och jag började faktiskt tvivla på mig själv. Grattis! Visste inte hur jag skulle hantera mig själv och hur jag skulle vara för ens min egen blogg (då börjar det bli farligt). Fram tills nu, när jag bara var tvungen att få ur mig denna lilla, inte så roliga historia som tyvärr är sann. Nu är jag tillbaka, ha! Stark som en stenbock är jag minsann...