Forgetmenot

Jag var och såg Benjamin Buttons otroliga liv i helgen. Min brorsa hade sett den innan mig, och jag var ganska skeptisk till den i början. Visste inte om jag ville se den eller inte, kände någon sorts illamåendekänsla av att se någon föryngras istället för att åldras. Men efter att ha sett den: man är ju mer förskräckt av att se någon åldras! Jag har alltid tyckt att det är läskigt med gamla människor, bleka och rynkiga. Som liten trodde jag att de kunde läsa tankar, att de kunde höra vad jag inombords kände. Och det kan jag tänka än idag, och därför måste jag alltid tänka snälla tankar när jag ser en äldre gamling, som om de vet att jag vet att de kan höra vad jag tänker. Så det läskigaste i filmen var den äldre kvinnan som låg på dödsbädden.  Men jag blev ganska chockad av den första anblicken av Benjamin som bebis, gammal bebis. Kände hur stolsryggen skavde in i mig utan att jag fattade att jag ryggade tillbaka. Men som en liten gubbe, oj så söt han var. Filmen överlag var den finaste jag sett på länge. Och det absolut sorgligaste var när han reste sig upp underfrån köksbordet, som hade förvandlats till en koja dit Daisy hade fört honom, och med sorg frågade sin mamma vad det var för fel på honom. Stackars pojke! En pojke som bor i en gubbes kropp och som sluter sina ögon för sista gången som bebis. Otroligt häftigt gjort, hur smink/mask kan göra så mycket och som är starkt betydande i filmen, väldigt bra gjort. Speciellt föryngringen av Brad Pitt (har de använt botox kan man undra) men också den gravt föråldrade Cate Blanchett. Tyckte också om det lekfulla berättandet som visade olika händelser och dess resultat, hur det blev och hur det hade kunnat bli. Min mamma tyckte förstås att filmen var sorglig, visst är den sorglig. Men precis som han själv ser man filmen utifrån hans ögon, och jag känner ingen större empati med Daisy med tanke på hennes beteende, även om de älskade varandra. Värre är att man får reda på att han levt som uteliggare som gammal (ung) utan att veta vem han var eller befann sig. Trots hennes frånvaro så slutade Benjamin sitt liv med Daisy, och han fick ändå på sitt vis en lycklig död trots sitt inte så olyckliga, bara otroliga liv, i armarna på Daisy. Vackert och fascinerande att se!