Ilska och besvikelse
Jag mötte upp pappa på hans jobb då jag var i stort behov av en toalett, när det var helt igenbommat uppe på kontoret och ingen hade kommit för dagen. Tog en snabb kopp kaffe, och jag var mycket angelägen att komma därifrån när jag "råkade" avslöja min framtidsplaner. Ja, det var ett stort misstag. Kanske inte, men att ta in det och fatta någonting var det inte tal om. Var så jävla arg, kanske mest besviken. Till skillnad från andra vet han inte vem jag är eller vad jag kan, och framförallt tror han inte på mig. Skaffa ett liv? Försörja mig? Ja, vad fan tror han. Det är precis det jag gör. Det är väl bara han som är bitter på att han inte fick göra det han ville, om han ens ville nåt någon gång i tiden. Är det något man borde lära sig om mig, vilket jag tror att i alla fall en del av familjen har gjort, är att jag gör vad fan jag vill. Banar min egen väg, och ger själva fan i vad andra vill. Varför göra det om man vet vad man vill? Och istället för att lyfta upp det bra och uppmuntra förstärker han bara det negativa och trycker ned mig. Idiot. Jag lämnade SEB - huset arg som ett bi, eller mest förstörd och så förbannat besviken på honom. Han lyckades nästan få mig att tro att det inte finns en chans för mig. Men det säger jag direkt ut, att om inte han vill se mig lyckas eller om jag inte gör det med det jag vill dör jag hellre. Försöker han få mig att ändra mig eller ta upp saken igen kommer jag säga rakt ut vad jag tycker och tänker, och fråga om han hellre vill besöka mig i en grav så javisst! Vill inte dra upp en sådan konflikt, för skulle det visa sig att andra i min närhet eller brist på det på något sätt håller med om något av det han säger så kommer jag dra på stört. Ta mina sista sparpengar och unna mig det sista jag kan tänka mig i livet, för då har jag ingenting kvar att återvända till. Och det vill jag inte leva med. Men som sagt, jag har inte förlorat striden än.