Glamour i tristess
Jag tog också en springrunda på stan lite tidigare, och vem ser jag inte? Vid närmsta korvkiosk bakom stadsteatern ser jag en stor och bra påklädd man med huva på och allt. En helt vanlig man, grå och tråkig precis som alla andra. Ingen man lägger märke till om man inte kollar till. Så varför kollar jag till? Jag vet inte, men när han vände sig med blicken nedåt Drottninggatan till och jag intresserat fångar in för att snart känna igen och komma på vem det är jag ser är det precis vad jag tänker. Grå som om han vore genomskinlig och vanlig, men ändå inte. Osynlig för sin omgivning, i det närmaste rummet välkänd. Han ville ju inte bli igenkänd såklart, därmed klädseln. Men den blåögda vattniga blicken, hans allvarliga och nästan lite då eländiga uppsyn, munnen och näsan - det är inget man glömmer bort.
Mannen ifråga är Mikael Persbrandt. Han lyckades kamofluera sig i alla fall, och det bra, trots det fångade han min uppmärksamhet. Det är väl jag som är observant på min omgivning. Jag ser att han hajar till på att jag sett honom, och ger mig en blick. Jag hann inte avgöra om det var en trött eller tacksam eller bara en noterande sådan innan han snabbt vände sig tllbaka om. Vad vet jag om han för tillfället är olycklig eller tillfreds med livet eller sig själv? Vad vet jag om vad han tänkte där och då, och vad som hade hänt om jag till trots hade tagit tillfället i akt. Kanske hade han varit mig tillmötesgående, och blivit glad och känt sig uppskattad, kanske hade han med sitt ansedda men osäkra lynne bett en dra åt helvete eller vänt sig tigande om och hatat i det tysta: Skjut mig!
Jag fortsätter några meter, och kollar sedan bakåt för att kunna höra honom beställa korv. Det var han, absolut! Jag är ingen starsucker, jag skulle aldrig hoppa av upphetsning framför någon bara sådär och det inför en kändis dessutom. Men man blev ju exalterad! Ringde både mamma och pappa och berättade om min upptäckt. Men konstigt är det väl inte, han repeterar väl på stadsteatern och hade tillfällig lunch, en billig men god en.
Ändå kan jag inte undvika att fantisera hur man kunde gjort. Ett enkelt hej, ett snabbt leende (han såg ut att behöva det), bett om autograf (nej, det hade jag inte gjort i verkligheten), bett om en kram (mer min stil isåfall, men då hade det nog blivit att jag snarare gett honom en kram än tvärtom, och det såg han verkligen inte ut att vilja ha, så nej, det hade jag inte heller gjort där och då), ställt mig bakom honom i korvkön och låtsats prata i telefon om de nyaste beck-filmerna och genom Persbrant själv komma in på Himlens hjärta som är bland det bästa jag sett med honom och därigenom komma in på att jag praktiserar med den exekutiva producenten från den filmen så att han kan dra slutsatsen att jag själv håller på att komma in i hans bransch.
Vem vet, tänk om jag hade kunnat få lunchsällskap om jag hade stannat till för att äta korv (vilket var det främsta alternativet jag hade i åtanke om det inte vore för att jag precis hade bestämt att träffa pappa), fått en liten promenix med en av sveriges bästa skådespelare och kanske kunnat gett honom vetskap om min existens ...