En kort sekund
Mina nerver ligger mer utanpå kroppen än innanför. Jag sov verkligen inte bra inatt, efter det som hände tidigare på kvällen. Det var så hemskt, så typiskt. Under den pyttelilla biten upp för slänten och gångvägen igenom till den andra vändplatsen, skulle jag förstås möta upp ett gäng på minst sju-åtta killar. Bilen jag skulle in i stod till och med väntade på mig, mitt framför ögonen på mig, ändå hände det. En kille som ville skrämmas med ett bu, kom hastigt upp framför mig. Det lyckades inte nämnvärt, inte fysiskt utåt, men jag kände hur det började kännas av det som jag insåg började hända. Däremot när en annan kille kom upp bakifrån och lade sina armar runt mig som för att hålla fast, gjorde mig stel av fasa. Allting gick så otroligt fort, trots att jag blev fasthållen. Jag kunde slita mig lös och gick snabbt därifrån utan att se bakåt. Ändå var det som att tiden stod stilla för en kort sekund. Den där sekunden där allting var i armarna på den där killen. Han hade all makt, utövade den han hade hade genom att utnyttja mig i min position. Ville skrämmas. Gruppen i sig verkade inte hotfull, jag kollade i och för sig inte, ville inte och försökte verka upptagen med mobilen, men just individerrna i den vet man inte vilka de är. Om de är maktutövare, medhjälpare, motgörlig sin grupp eller om de är varken eller, likgiltiga. Jag hörde ett par skratt innan de försvann åt sitt håll och jag mot mitt. Det som kanske var ett skämt och ett sätt att bara skrämmas för dem, var då inte det samma för mig. All tillit som brukar finnas hos mig har lämnat mig, jag förstår inte hur jag ska kunna lita på en kille igen. Trots att armar har hållit fast mig så är det just det, ett par armar som håller om som jag behöver mest. Som kan lova trygghet, som får mig att känna någon sorts känsla av det.