Ibland händer det
Igår hände det. Det som jag lärt mig att frukta. Alla sms som jag hade i min mobil försvann, snabbt och nästan smärtfritt. Alla sms sedan fyra år tillbaka, och det är sådana sms som alla vet är värdefulla. Sådana man sparar. Gulliga, eller de som bara var så otroligt bra sagt för den stunden de sändes till mobilen. De som får en att må bra. Alla är de borta. Jag hade lagt undan vissa sms då mobilen började krångla och jag trodde att den var nära att gå sin död till mötes genom att krascha eller något annat hemskt. Jag gillar verkligen min mobil. Fastän den krånglat så har den varit bra, har varit mer levande än död. Den vägrar ge med sig, precis som jag. Jag fick den nog 2004 om jag minns rätt, eller julen 2003 till och med. Det första jag gjorde dagen efter var att tappa den i marken så att plastrutan sprack upp i kanten. Gissa om den är gammal... Den har följt mig vart än jag gått. Den skärmflög till och med mig, och blev glömd kvar där den låg i säkert förvar i någon liten ficka så att jag fick gå tillbaka och hämta den. Men den kom dessutom själv mig till mötes då mitt flygarsällskap hittade den. Många har fått äran att få numret till den. Därmed alla sms. Några speciella hade jag förstås lagt undan i sim-chipet, men jag menar det - det var verkligen många, till slut blev det ju så fullt att jag var tvungen att radera så smått för att kunna ta emot nya sms. Sedan blev det sist in, först ut - principen. Så är hela telefonminnet av sms tomt då! Jag hann inte spara, eller hade inte plats för de nyaste sms:en i simkortet. Så från en person har jag ingenting kvar av, bara numret. Kanske borde man radera det också, så att ingenting finns kvar. Sorgligt! Undrar om de gömmer sig där inne någonstans och om det är lönt att försöka forska i det. Bara för att jag lånade ut mobilen till någon för att kolla sina sms på sitt chip... Gah! Trodde inte att jag skulle förlora allt på det sättet...