Forgetmenot

Så då stod man ensam inne på gymmet då, medan mamma var på body-pump. Men det var ganska skönt faktiskt, speciellt senare halvtimmen när folk hade börjat gå hem. Men en liten gubbe, som ofta brukat "kolla" på mig och som frågat min mamma om mig när han sett att jag varit borta ett tag, kom såklart precis när jag ställde mig på trampmaskinen och började till och med trampa bredvid mig. Jag undviker så gott jag kan hans mörka blick som jag märker kollar efter mig, vill fånga upp min. Jag vägrar. Han är bara obehaglig! En kvinna däremot, med mörk blick, svart fint hår och som ser ut som en docka tränar flitigt sin kropp, som vanligt. Jättetrevlig! En stor man, kompis till henne, brukar också träna. Kollar efter henne, det märkte jag först idag och drog som slutsats när mamma berättade senare att de två hade blivit ovänner. Hon hade stått och pratat med en mörk (han också) biffig kille, som jag mest tyckt sett ut som en biffig liten apa, lite gullig med andra ord. Men jag har aldrig hört hans röst, vilket jag gjorde idag, det var en ganska gäll röst för att vara en så stor (i muskelmassa) kille. De två hade stått och pratat på ett för mig främmande språk, han väldigt högljudd och nästan upprörd. Hon lite lugnare, såg lite bekymrad ut och ville väl helst få på sig sina hörsnäckor med musik i. Han gick fram till henne flera gånger under kvällen, och det var ganska kul att höra på, fastän jag inte förstod något. Och den större mannen såg jag stå i dörröppningen i andra änden av rummet, såg mot deras håll, som om han ville gå fram till henne men hade fått konkurrens av en yngre kille. Haha. Han tycker säkert mer om henne än vad hon tycker om honom, så jag tyckte nästan lite synd om honom när jag betraktade det hela. Men samtidigt tror jag inte hon blir sur så lätt, vilket måste betyda att han måste betett sig jävligt illa om de inte pratar med varandra. Så hon har väl mer rätt att vara sur på honom än han på henne. Som det brukar vara, eller? Killar som alltid är mer tjurskalliga och tjejer som har mer rätt att vara sura? Det var min underhållning under mitt träningspass det. Och det kändes bra. Triceps och mage, även rumpan fick sig en omgång. Men det hade såklart gjort mig mer glad om någon jag kände igen var där. Så man inte behövde vara helt ensam hela kvällen. Det är nästan det bästa med att träna själv, att man kan stöta ihop med någon som man kan stöta ihop med ifred...