Forgetmenot

Jag hatar att jag har den här förmågan jag har. Att känna på mig, veta vad som kommer hända fastän det egentligen inte behöver bli så. Men ändå händer det, ens farhågor slår in. När man till och med tänker tyst för själv att nu är det för sent, nu måste det bli så, händer det. Det finns inget annat alternativ, annars får jag ingen middag ( i det här fallet) eller något annat som man blir berövad på om det verkligen händer. Och någonstans djupt inne, som man inte vill kännas vid, vet man att nu är det också för sent att göra det ogjort. Nu har man redan blivit besviken. Tagit ut det i förskott. Inte allt, för ändå håller man fast vid hoppet, det lilla lilla hoppet om att det för en gångs skull kan bli rätt. Att man för en gångs skull inte behöver bli besviken. Men det är som att se ett strå i en höstack. Är så trött på hela grejen. Är så trött på mig själv, att jag alltid är så godtrogen att jag lyckas med att tro det bästa. Jag vill bara lägga mig i den där höstacken och försvinna in, somna och aldrig mer bli besviken eller bestulen av mig själv.