Kungsgatan blir Malmskillnadsgatan
Hade en skön dag med mina favoriter, mormor och morfar. Vi såg dagens matiné, Kungsgatan, som gjordes 1943 byggd på en roman av Ivar Lo-Johansson. Svartvit alltså. Det första jag tänker på när jag hör att en film ska vara svartvit är att den kommer vara långsam och tråkig. Och visst jag har gett upp flera gånger, men andra kan vara bra och underhållande. Likaså denna film som kom att vara mycket tragisk och bra. Den handlade om det unga landsortsparet Adrian och Märta. Människorna på den tiden är också alltid så vackra, påminner alltid om varandra på något sätt. Och så ens mormor och morfar som man sett på gamla fotografier, så snygga! Mormor såg ut som en kopia av Grace Kelly och ett foto av morfar har jag i plånboken ;) Märta och Adrian som sagt, de ville båda bort från landet där de bodde fattigt för att söka sig till Stockholm. Märta ville ha jobb på café och Adrian som brevbärare för att arbeta sig uppåt. Hon begav sig först dit men han följde snabbt efter, blind av kärlek. Han skulle först skaffa sig ett jobb så han hade något att komma med när han sökte upp henne för att börja bygga ett liv tillsammans. Hon fick lätt ett jobb när hon stod utanför med andra tjejer som ville ha samma jobb. Ägaren hade bara ögon för den sötaste av sökande. När hon så dock hade jobbat ett tag bad han henne stanna kvar när de andra hade gått. Han började tafsa och gjorde klart för henne att om hon går nu fick hon inte komma tillbaka. Bitandes på naglarna hoppades jag på att hon skulle göra det. Och vips, var hon försvunnen trallandes nedför gatan och gick in på ett café för att sätta sig. Hon gjorde sig även vän med flera kvinnor som visste hur livet på Kungsgatan var. Det liv som senare kom att flyttas till Malmskillnadsgatan. Adrian började fråga efter henne på olika caféer där han visste att hon jobbade någonstans. Han stod som bäst och synade över det café som hon satt i och drack en kopp. Olyckligtvis var det en liten detalj som gjorde att han inte såg henne, hon satt och pudrade näsan. Hade hon inte varit så fåfäng hade hon ju såklart också sett honom. Precis när hon slog igen locket på dosan gick han ut. En, liten detalj som var livsavgörande. Istället fick hon sin första inblick i den värld man gör sig rik på. Vilket hon såklart fick smak för. Karlar, karlar, karlar. För sent hittade Adrian henne då hon låg i sängen smittad av syfilis, som hade blivit en epidemi över Stockholm. Han struntade i hennes varningar och smittades snabbt av henne. Han uppsökte läkare och blev tillfrågad om vem han hade smittats av och om hon hade fått läkarvård. Han ville inte säga hennes namn. Själv gick Märta aldrig till någon läkare förrän hon blev upphämtad på grund av att någon annan hade avslöjat hennes sjukdom. Adrian besökte henne på sjukhuset där hon låg och lugnade de båda två att livet visst inte var för sent för dem och att det inte gjorde någonting av allt hon hade utsatt sig för. Hon var fortfarande den samma för honom. Strax därefter lade han själv in sig för att bli helt frisk. Märta blev frisk och promenerade ut i solskenet, Adrian likaså. Det som jag inte blir klok på är varför de inte uppsökte varandra när de hade blivit friska. Så stort kunde väl Stockholm inte vara att de inte kunde hitta varann? Adrian flyttade tillbaka till sitt rum som han bodde i hos ett äldre par och Märta gav sig ut för att söka jobb. Med sitt rykte om sin sjukdom och dess uppkomst fick hon avslag på allt hon sökte. Hon blev tillsagd att det var på gatan hon hörde hemma. Hon trillade dit igen och bjöd ut sig. Men inte ens det kunde hon längre få när alla hade hört om henne och sjukdomen. Lutandes på en vägg försökte hon en sista gång: "Är du också ensam ikväll?" och det var Adrian. Hon blev förfärat skamsen och vände sig snabbt om medan han tittade efter henne. Återigen kunde han inte säga att allt skulle bli bra eftersom hon tydligen inte kunnat hålla att hon verkligen ville att det skulle bli bra, när hon hade återvänt till sin föregående situation. Båda två måste haft sorg i hjärtat när de insåg sitt öde utan varandra. Han hade fått nytt jobb som en av alla de byggarbetare som skulle komma att bygga upp Stockholm. Hon - hon slängde sig framför tåget.