Friheten har inget tak
Har kommit på fenomenet att skriva och spara som utkast innan man ska publicera ett inlägg. På så sätt kan man skriva upp något man ska eller vill skriva om men kanske inte riktigt hinner för stunden. Annars glömmer man nästan bort det. Tur det att jag skrivit upp för mig själv flera filmrescensioner som jag tänkt göra, men inte kunnat formulera riktigt. Ord är överflödiga, man måste helt enkelt se dem för att förstå, som tex Into the wild. Den är så, rent ut sagt jävla bra. Trodde först att det skulle vara något flum, men så var det icke. Det var riktigt äkta. Inte konstigt kanske när den är byggd på den verklighetsbaserade, sanna historien om Christopher McCandless liv. Stor beundran till denne man som i unga år klipper itu sina kreditkort, ger bort alla sina pengar till välgörenhet, bränner sina sista kontanter och lämnar den materiella världen såock sin familj för att finna frihet. Resans mål är Alaska med sina stora vyer. Under resans gång träffar han på människor som han flyktigt lär känna för att sedan fortsätta till sitt mål, som är att bli ett med naturen. Att på så sätt känna friheten som en del av tryggheten. En del av vännerna försöker få ur honom hans riktiga mening med det han gör, men verkar inte förstå han egentliga orsak till det. Kanske är det inte meningen heller. Varför ska någon annan behöva förstå när det viktiga är ens eget hjärtas röst. Hans hjärta bultade för att följa naturens gång och dess frihet att helt enkelt få vara fri. Ändå kan man inte låta bli att ömsom irritera sig ömsom älska honom. Vet inte om man vill banka vett i honom eller pusha på. Han möter bl.a. Catherine Keener och hennes man som han lära känna (och på den vägen också möter en yngre tjej som blir kär i honom). Hon försöker förstå honom men han kan enbart säga att hon kan göra, säga vad som helst, ge kärlek, tro, hopp och så vidare. Men det enda han vill ha är sanning. Det finaste är nog ändå när han möter Hal Holbrook som vill adoptera Chris. Till honom anförtror Chris relationen till föräldrarna, som alltid bråkade och uppskattade det materiella och ytliga livet där allt skulle vara perfekt. Och som framförallt ville att Chris skulle göra något bra med sitt liv, på deras sätt. När Chris så mötte denna äldre man fick han honom att lätta på arslet för att övervinna sin rädsla för höjder och besteg ett berg med Chris. Där uppe satt de så sen och han med sin gamla visdom förklarade att det finns en enda sak man uppskattar och tror på. Om så för honom själv var att lycka kommer ur relationer så var det för Chris frihet och lycka i och med det. Och det är också det vi kallar för Gud, enligt den äldre. "When you forgive, you love. And when you love the light of God shines at you". Så fint, så bra. Detta var preics i slutet av filmen. Att från början veta att filmen inte slutar lyckligt var inte bara lite kul. Men ändå var det inget sorgligt över det. Snarare något bekräftande av en lättnadens suck som kan dra vida världen över och sedan tillbaka till en själv. Det enda jag kan säga om filmen är att den är sorglig men jättebra. Tragiskt nog drar man slutsatsen att frihet, att bli ett med naturen inte är realistiskt. Beundransvärt, absolut! Om bara fler kunde tänja begränsningarna lite mer. Men ändå begränsar vi oss själva till den utsträckning där vi befinner oss, dit våra kroppar når. Det enda vi kan göra är att känna och nå så långt vi kan, och våga göra det. Använda oss av våra astralkroppar. Man kan inte mer än att hoppa och falla. Det som inte dödar oss gör oss starkare. Tyvärr dödade det honom. Naturen. Det som han kämpade för och som han antagligen kunnat överleva blev hans fall, för bara något så dumt som att äta fel, ja det är upprörande.
Kramiz!!!:)